En...

...mullrande åska. En dag med 35 grader i skuggan, följd av en till och en till. En torka och en bölja. En blodröd måne som inte gick upp över Björnön i tid. En snäcka som följde med hem och dog i en mugg.

En kaffe med en het fru. En promenad med en het fru. En sval biograf med en cool femåring. Ett bad i Huddungesjön, och sen ett till. En mamma med en hjärna som lägger av. En bebis med en hjärna som startar upp.

En trevande lansering av en bok. En grannflicka som idoliseras. En bebis som är vaken mellan 19 och 00. Ett försök med en Kellerman-bok, sen en Hemingway. En fet mage. En springtur nere vid vattnet.

En sommar.

Högsommar

Fyllt 44, Annie har fyllt tre veckor, solen steker vårt personlighetskrisande land och idag nådde kvicksilvret 34. Halva min barnaskara är i Skåne, den andra halvan lapar i sig högsommaren på en filt i Gysinge. 

För 40 år sen simmade min vackra mamma motströms i Dalälven ungefär här. Jag förälskade mig i det honungsfärgade vattnet, solstrålarna som lekte i sanden och kottarna under ytan. Jag bär med mig den minnesbilden av svensk sommar, och den väcks till liv, år efter år efter år.

Kvarten

Med sårig hals och kallsvettig panna styrde jag den extremt fullpackade bilen till mitt barndomshem. Vi anlände en kvart innan vårt landslag skulle spela kvarten i fotbolls-VM för första gången på 24 år.

Förra gången var det dagen innan jag skulle fylla 20 år. Sverige- Rumänien den 10 juli -94, jag bodde i Salamanca den juli-månaden och avnjöt straffrysaren på ett hotellrum med mina päron som hade tagit sig ner till Spanien för att gå på Davids bröllop i Barca föregående dag.

En annan tid, ett annat lag, en annan Jon. Nu satt jag här istället, med min stora familj i Stalbo-soffan, och insåg att jag brydde mig märkvärdigt lite om hur det gick för Sverige.

Det är en jävla lek. Med en boll. Emil Forsberg verkar vara dryg, Robin Olsen framstår inte direkt som en älskare av amerikansk litteratur, Janne Andersson är sannolikt inget fan av Nick Drake och black metal. Så varför skulle jag bry mig om deras eventuella framgångar på en fotbollsplan långt härifrån? De är inte mina tvillingsjälar, det är inte jag som spelar. Vi råkar bara dela samma medborgarskap, och möjligen en erfarenhet av att genomlidna mörka och kalla vintrar utan ände.

Det gick åt helvete, vi var helt kass, Berg missade mål igen och det blev ingen upprepning av den där VM-sommaren -94. Men det hade det ändå inte blivit. Jon 1994 är död. Han var rolig, men överkänslig och rätt puckad.

Jag skjutsade min gamla mamma och tre av mina barn till Huddungesjön direkt efter matchen. Vattnet låg klart, badplatsen var öde. Inget hade förlorats, eller vunnits.

De bara badade, och jag tittade på.

Joyland

Festival på besök i stan. Köpjippo, muttrar gubben i mig. Men doften av churros och ljudet av lyckliga skrik är ändå magi. Och synen av min nästa yngsta dotters roadrage när hon kör radiobil är obetalbar.

Den bästa veckan

"Livet kommer i klumpar", brukade min mamma säga. Det var ett av många förnumstiga uttryck som jag tog för givet att hon brukade slänga ur sig med jämna mellanrum. Men nu gör hon inte det längre, och det är en av de saker jag saknar mest.

Men gång på gång har hon visat sig ha rätt. Veckan mellan den 22 och 29 juni 2018 var en klump som heter duga, en virvelvind av upplevelser och känslor, både på det andliga och det världsliga planet.

Inget kan så klart mäta sig med ankomsten av denna solmodiga grutt, som redan påminner mig så mycket om mig själv som barn att jag börjar ana en själslig tvilling. Annie har upplevt världen i bara en dryg vecka, men hon behandlar den redan med lika delar kärlek och nonchalans, som att hon kan vila i universum och sen är det gott så. Det är lite så jag har försökt förhålla mig till det här livet. Jag är inte de stora extasernas man, jag söker mig mer efter friden, den eviga, oföränderliga. En titt på det här bullansiktet är allt ni behöver för att förstå vad jag menar:

Tre dagar efter Annies universella ankomst dök lite världslig glädje ner i min brevlåda, i form av tre korr-ex av den engelska utgåvan av Alcatraz-boken. Jag gjorde några mindre ändringar, och dagen därpå publicerade jag den offentligt på Amazons sajt. Så nu finns min lilla bok med i ett litet hörn av den stora, skrikande världen av kommers, en hälsning från en avlägsen stad i norr där en lönnfet men tillfreds man sitter med en rultig flickbebis i famnen.

Tack, livet, för den här veckan. Tack, tack, tack.