Vid morgonkaffet pratar vi om att vi borde lära ungarna att spela schack. Och plötsligt dyker ett barndomsminne upp, ett av få starka minnen jag har av min morfar. Jag var kanske nio-tio, och vi satt i hans lägenhet i Enskede och spelade schack. Jag var en smart unge och höll på att spöa skiten ur morfar, som var rätt irriterad över att han inte kunde vinna över sitt näst yngsta barnbarn.
Han hade bara kungen kvar, jag hade damen och ett torn. Jag skulle precis sätta in dödsstöten, men så klantade jag mig och satte honom i en ovanlig situation som på schackspråk heter patt: morfars kung var inte schackad men han kunde inte heller röra den utan att ställas i schack. Det betyder automatisk remi, det vill säga oavgjort.
Jag: "Nej nej nej, jag tar tillbaka draget!!!"
Morfar (reser på sig och går från brädet illa kvickt): "För sent, det blev patt! Hahaha!"
