När det bränner till

Jag har problem att gå igång på ny musik. Det är därför jag står med gråten i halsen på ett iskallt Gärdet och lyssnar på Metallicas "One", en låt som spelades in 1988. Jag känner mig som en gammal föredetting som inte fattar grejen längre, en gubbe som hötter med käppen åt ungdomarna och deras oljud till "musik".

Jag läser Markus tokhyllning av First Aid Kits nya platta och trycker igång den på Spotify. Lyssnar. Försöker förstå vad det är som ska vara så magiskt. Men jag fattar inte. Musiken är duktig och väldigt kompetent men den är stentrist och saknar liv. Eller snarare: den säger inget om mitt liv.

Jag hade gett upp hoppet om Kent också. En gång i tiden var det en religiös helgdag när de släppte en ny platta. Men på sistone har jag ruttnat på Jocke Bergs förbannade gnäll och deras bajsnödiga flört med elektronisk musik. Så när nya skivan "Tigerdrottningen" kom för några veckor sen lyssnade jag knappt på den.

I går gjorde jag ett nytt försök. De första tio låtarna var skit, men sen kom låt nummer elva. Plötsligt spelade Sami Sirviö gitarr igen, plötsligt sjöng Jocke om något jag kunde relatera till igen.

Jag vet vad tiden är värd
Och tiden rinner iväg
En gång var jag miljonär
när vi hade all tid i världen

Insikten att man – i bästa fall – redan har levt halva sitt liv. Drömmarna som brast. Kroppen som ska förfalla. Ungarna som ska växa upp och slita sig loss. Föräldrarna som snart ligger i graven och ska sörjas. För några minuter brände det till igen. Det var förvisso musik komponerad av ett gäng 45-åriga gubbar, men ändå.

Den spelades in 2014. Det är här och nu. Jag är med i gamet igen.