Jag minns Halloween -01. Jag och Sven bodde på ett motell i nån håla i Utah. World Series mellan Yankees och Diamondbacks var på tv. Massa ungar sprang runt och knackade på motelldörrarna och sa:
Trick or treat?
Tolv år senare skickar jag ut mina egna ungar för en runda till våra grannar på gården. "Bus eller godis" har inte riktigt samma klang, men det går ändå inte att komma ifrån:
De är amerikaner i denna stund.
Två ettor. Far och dotter. 1981 och 2013.
Far ser möjligtvis lite gladare ut, eller hur? Antagligen för att den skolan jag gick på i ettan, Ärligbo, var helt fantastisk.
Julie har inte mått så bra i sin skola. Så på måndag börjar hon på en ny. Som förhoppningsvis är mjukare och lugnare. Och som förhoppningsvis låter henne fortsätta vara ett barn i många, många år framöver.
Och så en dag ställer de sig plötsligt upp. Och sen finns ingen återvändo.
Rak rygg genom livet, älskade dotter. Det är min högsta önskan för dig.
Vi firade Liv en gång till idag. 25 dagar efter att hon egentligen fyllde 1, men denna mirakulösa knubbis kan ju aldrig firas för många gånger.
Vi slopade den traditionella tårtan och den rosa prinsessklänningen. Istället klädde vi henne i en Studio 54-outfit, hängde svarta dödskalleballonger i taket och serverade salami och vin.
Det blev en trevlig eftermiddag.
Vi har köpt ny lägenhet. Orkar inte skriva nåt utförligt om detta eftersom jag är lat, men låt oss bara säga att det är en sinnessjukt stor och vacker lägenhet som kommer att göra oss till härskare över allt levande.
Och den ligger i det här lustiga lägenhetskomplexet:
Som här i Västerås i folkmun går under namnet "Krumeluren". Jag hade inte förstått detta förrän jag google earthade vår kommande adress (vi flyttar in 1 mars) ikväll. Det är ju hur coolt som helst! Och ännu ett bevis på att vi är utvalda av Gud och ämnade för något extraordinärt här i livet.
Kolla, man ser den lilla jäveln från rymden:
Jag: Idag har ni en pappa som är sjuk som en gris.
Ungarna: Vad har du gjort?
Jag: Inget. Jag är bara väldigt förkyld.
Ungarna: Stackars pappa!
(de mumlar för sig själva ett tag)
Edward: Pappa, vi tänker ge dig varm mjölk med honung när vi kommer hem. Så du blir frisk!
Julie: Allt du behöver göra är att ställa in mjölken i micron.
Edward: Och sätta på knappen!
Julie: Resten fixar vi!
Min vackra fru och min vackra son är, som bekant, inte biologiskt knutna till varandra. Men det spelar ingen roll. De har redan känt varandra under mer än hälften av Edwards hela levnadsbana. När han tänker tillbaka på sin barndom kommer Jessica att vara med i hans allra tidigaste minnen.
Kanske kommer han att minnas idag. När mostermamma tog med honom på en Emil i Lönneberga-musikal på Konserthuset, där alla skådisar pratade ett ofattbart språk som hette småländska.
En droppe av alla stunder tillsammans. Tillsammans skapar de till slut ett hav. Och en familj.
En sak man kan roa sig med som småbarnsförälder är att försöka lista ut hur ens barn kommer att se ut som vuxna. I Julies och Edwards fall börjar deras framtida fejs utkristallisera sig vid det här laget, men det hade inte gått att gissa att det skulle bli just de fejsen när de var bebisar (särskilt i Edwards fall, han såg lätt kinesisk ut i några månader).
Livan är en svår nöt att knäcka. Att hon kommer att bli vackrare än en solnedgång över Marockos berg står redan klart, men vilket ansikte kommer att träda fram med åren?
Hon har ju så många att välja bland.
Jag vet inte riktigt vad det innebär att vara svensk. Vi är så vaga på nåt vis. Tycker liksom inte så mycket, sticker inte ut.
Ikväll. VM-kval. Joe's på Vasagatan med Markus och åtta tv-apparater. Svenska herrlandslaget i fotboll vänder 0-1 till 2-1 och en finne bredvid viskar i mitt öra att
I kväll är jag stolt över att ha ett svenskt personnummer.
Nej, det är idioti att vara patriotisk. Men det var kul att låtsas för en kväll.
Julie lägger en handfull kastanjer i min hand. Vi är nere på stan, i parken vid Svartån. Jag ser det skumma höstljuset spegla sig i de bruna växterna (nötterna? Fröna?) och blir rörd av någon anledning. Hela livets mening finns ju samlad i de här kastanjerna. All skönhet. All gudomlighet. Om vi bara slutar vara så stängda och luttrade.
Jag lever för långt från naturen.
Min vackra dotter har fullgjort sitt första år som människa på planeten Jorden. Jag hoppas att hon har trivts här. Hon har visat sig vara en oändligt solig själ med ett eftertänksamt sinne, en späd tjockis med gudomlig kraft som kommer att finnas i alla dimensioner någonsin.
Idag skruvade hennes händiga pappa ihop ett IKEA-kök, dagen till ära. Oroa er inte folks, vi kommer att uppfostra henne att fly kökets matriarkala bojor som pesten. Hon ska växa upp och bli president, det handlar inte om det.
Hon tycker bara så mycket om att skramla med kastruller. Grattis, mitt djupt älskade grutte.
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
