Under många år, både innan jag fick barn och efter, har jag funderat på hur jag skulle reagera när mina barn började skolan.
Jag som alltid hatade skolan. Var rädd för den. Skydde larmet på skolgården, skriken i korridorerna. Ville bli lämnad ifred. Men det var ju bara jag. Inte mina oskyldiga barn, som jag vill skydda från den här världens ondska. Men i skolan går det inte längre. Då är de utlämnade.
Every man for himself.
Jag sa ofta "jag kommer att gråta blod den dagen Julie börjar skolan". Nu blev det inte så. Jag grät inte ens tårar. Livet traskar på. Jag har en intervju i Stockholm i eftermiddag. Sen ska jag träffa Dan.
Lycka till med allt, älskade Julie. Det är din kamp nu. Men vet att du bär med dig min kärlek i varje steg du tar.
