Laddar ner C64-spel på iPaden och minns de långa, fruktlösa timmarna framför Frank Brunos Boxning som fjortonåring på golvet i pojkrummet, då jag som längst bara kom till den tredje av de åtta motståndarna eftersom den jävla ryssen i fråga alltid slog knock-out på mig. Märker till min förtjusning att man kan välja vilken boxare som helst på iPad-versionen, väljer den åttonde, allra svåraste motståndaren (Peter Perfect), muttrar "jag ska ta honom åt dig, Jon" och skickar en tanke till mig själv anno 1988 medan jag svingar som en galning och försöker bortse från att grafiken är ännu sämre än jag minns den.
