"Samtal" med ungarna, tisdag kväll

Edward: Jag är mätt som en mört!
Julie: Jag är mätt som en mupp! Som ett mupphuvud!
Edward: Jag är mätt som har simmat bört!
Julie: Jag är mätt som har simmat mupp!

Samtal med Jessica, söndag kväll

Jessica: När jag låg därinne och ammade Liv kände jag en lukt av svett...
Jag: Det var nog mina strumpor efter springturen.
Jessica: ...och då kände jag en sån otrolig lyckokänsla.
Jag: Jag är glad att jag kan göra dig lycklig, älskling.
Jessica: Jag kände sån kärlek och så mycket liv, som att jag tillhörde någonting.

Julie överdriver bara en smula, söndag förmiddag

(Jessica har fått ett ryck och dragit ihop värsta pasta med räkor i vin-rätten till lunch):

Julie: Åh vad det här var gott!
Jessica: Vad kul att du tycker det!
Julie: Jaa. Den här maten är Guds gåva till människan!

Systrarna Forsling

Det är hjärtskärande att se hur mycket Livan ser upp till Jullan. Och hur mycket Jullan vill rå om Livan hela tiden. Redan, trots att de bara har känt varandra i drygt nio månader.

Tidigare idag. Åskregn, på väg till Elbafärjan för att åka tillbaka till stan efter några timmar på Östra Holmen. Vi springer på bryggan, jag drar Liv i strollern. Julie är några steg före oss och hennes blus börjar bli blöt, men plötsligt stannar hon för att stoppa om Livs filt ordentligt.

"Det viktigaste är att Livan håller sig torr", säger hon medan åskan mullrar över Mälaren.

Samtal vid frukostbordet, torsdag morgon

Julie: När Jessica ler ser hon ut som Liv!
Jessica: Åh, det var fint sagt Julie...
Edward: När pappa ler ser han ut som en jättegroda.

Färsk på diskarna

Fick grotta ner mig ordentligt i Norma Jeane Mortenson i den åtta sidor långa artikel man kan läsa i senaste numret av Allt om Historia om man har lust. Jag älskar verkligen att skriva långa texter. Hantverket i det, omsorgen man måste lägga ner, som att brödtexten faktiskt är ett slags bröd som behöver knådas med kärlek för att bli luftig och levande. I vissa stunder kan jag lägga självföraktet åt sidan och känna att jag faktiskt gör rätt för mig - på något sätt - här på jorden. Att även om det jag skriver aldrig kommer att förändra världen kan det ändå fylla någon slags funktion i samhället. Det är en ljuvlig känsla.

Och alla texter där man får nämna både Joe DiMaggio och Bobby Kennedy är så klart en fröjd att skriva.

Conversation 16

Åh jag är så glad, att jag även som 39-åring kan hitta en låt som får mig att bli vimmelkantig av lycka. Som att sitta i en kyrka. Som att vara dyngrak utan att ha druckit en droppe. Som att kunna förlåta allt och alla.

Som att det inte börjar bli sent på dagen. Som att livet nyss har börjat och att Gud brydde sig.

I'm a confident liar
Have my head in the oven so you know where I'll be
I'll try to be more romantic
I wanna believe in everything you believe
I was less than amazing
Do not know what all the troubles are for
Fall asleep in your branches
Yeah, you're the only thing I ever want anymore

På allmän begäran: Fon efter rakningen

Farväl, min manliga sköld, min vackra tid med testosteronet

Rakade av mig skägget nyss. Känns både bra och för jävligt. Jag kände mig så manlig med hår i fejset. Jag hade ju aldrig haft det förut. Jag trodde aldrig att jag kunde ha skägg. Men det kunde jag. Och jag är så glad över tiden vi fick ihop, över allt vi fick uppleva, jag och mitt skägg.

Men nu är det över.

Jag har ingen inspiration att blogga just nu, men här är några bilder från Fon Jorslings liv under vecka 28, 2013. Enjoy, motherfuckers!

Som en kung

Jag fyller år på torsdag, men min fru fick ett ryck och ville fira mig redan idag. Således: scrambled eggs och bacon och prinskorv till frukost (min favorit), bredvid ett inramat foto av vår vackra stjärnfamilj och en sprillans ny Jamie Oliver-bok.

"Välj vilket recept du vill så gör jag det till middag", säger min fru. Jag väljer en tomatsoppa med chili- och fetanachos och tänker säga att hon är världens bästa människa, men det har jag sagt så många gånger att jag låter bli.

Saker jag gör när jag är gräsänkling och "njuter av ensamheten"

Laddar ner C64-spel på iPaden och minns de långa, fruktlösa timmarna framför Frank Brunos Boxning som fjortonåring på golvet i pojkrummet, då jag som längst bara kom till den tredje av de åtta motståndarna eftersom den jävla ryssen i fråga alltid slog knock-out på mig. Märker till min förtjusning att man kan välja vilken boxare som helst på iPad-versionen, väljer den åttonde, allra svåraste motståndaren (Peter Perfect), muttrar "jag ska ta honom åt dig, Jon" och skickar en tanke till mig själv anno 1988 medan jag svingar som en galning och försöker bortse från att grafiken är ännu sämre än jag minns den.

La Paz, -63

I helgen firade mina föräldrar guldbröllop. En junidag 1963 blev de första svenska par någonsin att gifta sig i Bolivia. Femtio år senare tog de in på ett hotell i Nyköping och skålade i champagne. Sen när de kom hem hade deras son köpt ett par kaffekoppar i present: