En av mina hjältar
dog igår. Jeff Hannemans dissonanta gitarrslingor har suttit präntade i min själ ända sen jag som sextonåring lyssnade på Slayers "South of heaven" på kassett i Berkeley. Man kan säga att jag lider av en lätt form av sorg i dag, ungefär som när Ted Kennedy dog -09 eller Christopher Hitchens dog -11. Men vad är det egentligen jag sörjer? Det är ju inte personen Jeff Hanneman, som jag aldrig träffade (jag såg honom aldrig ens live eftersom han ersattes av Gary Holt på Ullevi-giget -11). Och det är inte Slayers musik, för den finns ju fortfarande kvar.
Snarare sörjer jag nog av egoistiska skäl. Jag hade velat kunna se fram emot en eller två Slayer-plattor till med Jeff-låtar på (Kerry King är en långt sämre kompositör). Jag sörjer det Jeff hade kunnat bidra med till mitt eget liv, inte det faktum att han som individ har slutat andas.
Det var nog samma sak med Ted och Christopher. Och varför så många sörjer den där AIK-målisen som dog häromdagen. Vi sörjer ju egentligen inte dem. Vi sörjer oss själva, och det faktum att våra liv har blivit fattigare i och med att de inte längre är med oss.
