Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie: När jag var liten var Edward stor!
Jag: Nej, när du var liten fanns inte Edward.
Julie: Var var han då?
Jag: I rymden kanske.
Julie: Haha, nej det var han inte!
Jag: Var tror du att han var då?
Julie: Hos mormor och morfar!
Jag: Ja, jag vet inte jag...
Julie: Vet du var farmor var när hon var liten?
Jag: Nej?
Julie: Hon var i vinden.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie: Vet du, pappa? Det var en gång en vasan som gådde över vägen. Då kom farfar och körde på den!
Jag: Gjorde han?
Julie: Ja, han körde på vasanen.
Jag: Vad sa vasanen då?
Julie: Den sa inget. Djur kan inte prata, pappa.
Jag: Nej, det har du rätt i. Vad sa farfar då?
Julie: Jag vet inte. Man vet inte alltid när farfar kör på vasaner.
Jag: Men varför körde farfar på fasanen?
Julie: Han ville ha två fjädrar av den. Du kan få se dom om du hänger med mig till farmor och farfar.
Jag: Vad har han gjort av fjädrarna då?
Julie: De är inne. De är ute. De hänger ute. Nej, de ligger ner. På gräsmattan. De ligger där på mattan.

Going home

Nu har jag stämplat ut och återvänder till Västerås. Aftonbladet var sig likt, kan man säga. Jocke var cool och bitter, Niklas var cool och bitter och Helena var ocool och glad.

Lyssnar vidare på Kents nya. Tycker att hela livet borde vara som de tretton sekunderna mellan 02:35 och 02:48 i "Team building". Annars är skivan rätt kackig, faktiskt.

Kamizake

En skön grej med Edward är att han är så orädd av sig. När han åker rutschkanan på lekplatsen är det med ett dödsförakt som faktiskt är en smula oroväckande.

Gästspel bland små knegarna

På morgontåget med pendlarna för att jobba några timmar i semestern. Det blir så när man är en så fin kille som jag är. Kents "Glasäpplen" i lurarna, Banks och Wennmans indignerade krönikor om gårdagens domarmissar i knät. Det har strömmat in tusentals mejl från hela världen från fans som tycker att jag bloggar för dåligt under semestern. Ni har såklart rätt. Men jag har inget att säga, förutom

solen skiner, folks. Och det var inte Tomas fucking Ledin som uppfann den.

Deja vu

På väg till Tynningö för traditionellt midsommarfirande med släkten. Ekon av det förflutna i mitt sinne. Sista paret ut, björnen sover, Törnrosa. Gruppfotot. Kusinerna. Mostrarna. Jag älskade min barndoms midsomrar.

Sen blev jag tyvärr vuxen.

Fullt ut

Idag har mina barn lekt under solen. Och i vattnet. Och i lekparken. Med varandra och med andra.

De har ätit korv och druckit läsk. Jordgubbar och glass. De har sovit tupplur och vaknat igen. De har slagits och de har kramats. De har skrattat och de har gråtit.

De har druckit sig mätta på sommaren idag. Det har varit en fröjd att se dem göra det.

Retorik

Får höra på morgonen att Daniel höll ett lysande tal igår. Halar upp min iPhone och knappar in skiten på YouTube. Gör mig redo att hånskratta åt nåt styltigt, känslokallt malande à la Knugen.

Istället rullar tårarna nerför mina kinder efter bara någon minut. Det är ett lysande tal. Och jag förbannar honom. Han har just förlängt monarkins livslängd med minst tio år.

Just nu: rika jävlar äter kalv

Och jag och mina föräldrar tittar på. Varför? För att moster Sigrid tydligen är bjuden på bröllopsmiddagen. Men vi ser inte skymten av henne. Vi ser bara Victoria, Boxer-Robert, Ugglan XVI och nån plastikopererad kärring som ser vagt mänsklig ut.

Bloggen får ett samvete

Den här videon är hjärtskärande att se. Ronnie Lee Gardner sköt ihjäl en kille för TJUGOFEM år sen.

I natt blev han avrättad. Nej, strike that, han blev arkebuserad. Fem poliser i Utah spände fast honom i en stol och pepprade hans hjärta fullt med bly.

Detta är åt helvete. Om jag skulle sona för allt skit jag gjort de senaste tjugofem åren skulle jag behöva steglas arton gånger. Men som tur är måste jag inte göra det. Allt är vatten under broarna.

Det borde det ha varit för Ronnie också.

Världens bästa redigerare...

...heter Sylvia Balac och ser ut så här. Nyss bjöd jag denna stjärna på en marängsvisch på McDonalds för det hästjobb hon har gjort med mitt hemliga jobbprojekt. Vad är det för projekt, undrar ni? Jag vet att ni dallrar av förväntan, men ni får ge er till tåls fram till den 22 juli.

Då smäller det.

Helvete

Tog bildbyline nyss. Jag HATAR att ta bildbyline. Det är därför jag har kört med samma bild sen 2005.

Inte helt oväntat ser jag ut som en morgontrött bajskorv som just ätit tre citroner på bilden. Jag är jävligt deprimerad nu. Allt är förstört.

Make up artist

Julie är förkyld och hemma från dagis i dag. Nyss plundrade hon mammas sminklåda och blev genast mycket friskare.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Jag (sitter i soffan och tittar på Brasilien-Nordkorea i VM): Vilka hejar du på, Julie? De röda eller de gula?
Julie: De svarta!
Jag: Men det finns ju inget svart lag?
Julie: Jo, jag har hittat en svart gubbe. Där är han!
Jag: Men det är domaren. Han är inte med i matchen.
Julie: Jag hejar på bommaren!

Dagens irritationsobjekt

Lata medarbetare som inte gör sitt jobb. Get off your fat asses, you cunts!!

Däremot jobbar alla på nöjesredaktionen helt föredömligt. Det här är inte riktat till dem...

...utan till ALL YOU LAZY CUNTS!!

Samtal med Julie och Edward, måndag eftermiddag

Edward (håller upp nya numret av Damernas Värld): Mamma!
Julie: Nej, Edward, det där är inte mamma.
Jag: Nej, mamma är ju snyggare än så. Hon är ju världens snyggaste tjej!
Julie: Nej, Julie är världens snyggaste tjej.
Jag: Ja, det är klart. Men mamma är näst snyggast.
Julie: Nej, mamma är på jobbet.

Överkörd Sami

Laddar ner Kents nya singel och förfäras. Sami Sirviö är ju utplånad från bandet!

Annars: har inget att säga. Har världens finaste barn och världens tröttaste huvud. Behöver en make-over och ett Duracellbatteri i arslet. VM är lite roligt. Kungahuset kan go fuck themselves. Sommaren är vackrast när det regnar. Jag minns min barndoms ängar. Helvete vad de är långt borta.

Jahapp

Ännu en finfin jobbfest i går, ännu en fulful pina i dag. Och ännu en insikt att jag borde, om inte spola kröken, så åtminstone kröka lite på den. Så inte kröken blir som den är nu: en spikrak väg mot ännu ett gräl med Susanne Nylén.

Det är ju så förutsägbart.

Som att skrubba bort död hud

Raderade idioter från mina vänner på Facebook nyss. Det var så skönt. Så befriande. De har inte i mitt liv att göra, dessa avskräden. Guds misslyckanden. Dessa exempel på vettlöst slöseri av sperma och ägg.

Samtal med Julie, tisdag morgon

Julie (sjunger): Spider pig, spider pig...
Jag: Vem är Spider pig?
Julie: Han är ju sjuttio år.
Jag: Men vad gör han?
Julie: (börjar veva med armarna)
Jag: Slåss han?
Julie: Ja. Jag gillar inte Spider pig. Bara killar gillar Spider pig. Du gillar Spider pig, pappa.
Jag: Nej, jag vet inte vem det är. Gillar killarna på dagis Spider pig?
Julie: Ja.
Jag: Är det någon som slår dig?
Julie: Nej.
Jag: Bra. Du vet vad du ska göra om någon slår dig, va?
Julie: Ja, då ska jag slå dem. Hårt, i ansiktet!
Jag: Ja, det ska du göra.

Halvkasst

Som framgår i detta diagram går bantningen långsammare än planerat. På tre veckor har jag gått ner 2,2 kilo. Målet är sju kilo på sju veckor - ett kilo i veckan alltså.

Ska jag lyckas? Hela världen håller andan.

Edward da Vinci

symmetri (grekiska symmetri´a, av sy´mmetros 'symmetrisk', av syn- och -metri), i allmän betydelse förhållandet att två delar i en helhet är varandras spegelbilder eller, svagare, balanserar varandra och bidrar till att ge ett intryck av harmoni, såsom i klassisk eller klassiserande konst.

Blind fläck

Jag är på många sätt en fin och modern man. Medveten om det ondskefulla patriarkatet. Införstådd med att kvinnor har fått lida pin i årtusenden på grund av vår testosterondrivna idioti.

Jag var föräldraledig längre än min tjej. Jag går oftare upp på nätterna och matar vår son än vad hon gör.

Ändå är jag ett svin. Som inte fattar när det behöver städas. Som tror att kläderna stryker sig själva. Som anser att bilen gott kan vara lite smutsig, det lider den inte av.

Mitt självhat är ingen förmildrande omständighet. Jag måste få ordning på det här nu.

Samtal med Julie, torsdag morgon

Julie: Jag kom på ett roligt ord, pappa. Vi kan slänga Edward i en soppåse!
Jag: Nej, då skulle han ju hamna på soptippen.
Julie: Ja?
Jag: Det vill du väl inte att han ska göra?
Julie: Jo, det vill jag visst det. Kör Edward till soptippen nu, pappa.
Jag: Men vad skulle han göra där?
Julie: Han skulle leka i ett träd.
Jag: Jag tror du skulle sakna honom efter ett tag.
Julie: Nej, det skulle jag inte. Kör iväg Edward till soptippen nu. Då blir det bara mamma, pappa och Julie kvar.

Sådärja

Lämnade precis in 52 000 tecken till redigering. Kommer antagligen aldrig skita ur mig en sån blåval till text igen.

Det känns skönt nu. Och lite pirrigt.

Det gick åt skogen

Det blev ingen hatstorm som jag hade hoppats. Måste bli mer kontroversiell i nästa inlägg.

Eller så skiter jag i det och fortsätter fokusera på den här bloggen.

Ja. Vi säger så.

En övning i masochism

Ett av mina största fel är att jag vill att alla ska tycka om mig. Jag måste bli bättre på det.

Jag måste öva på att bli hatad.

I det HÄR inlägget i den nystartade nöjesbloggen gör jag mitt bästa för att bli ovän med...typ hela mänskligheten.

En bra start.