2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon återvänder. Världen håller andan.)

Nyårsraketer poppar som popcorn i den begynnande kvällen utanför vårt köksfönster. Jessica pluggar, ungarna röjer i Julies rum. Annie kollar på Bolibompa och vägrar ta en tupp. Nyss joggade jag ner till vattnet och fotade några änder i solskenet. Om några timmar ska jag göra mitt årliga försök att steka på en oxfilé, sen ska jag invänta nästa årtionde med min vackra familj.

Den här bloggen har länge varit på väg att självdö på grund av bristande patos hos sin skapare, men för alla ni som mot förmodan läser de här raderna vill jag bara understryka att 2010-talet var mitt bästa decennium hittills. Jag hittade mitt livs kärlek precis i början av årtiondet, och tillsammans har jag och Jessica slagit rötter i en kärleksfull tillvaro som jag tidigare inte hade trott var möjlig i vuxen ålder. Vi fick två vackra barn tillsammans, och mina två vackra barn sen innan växte från att vara småbarn till världens underbaraste tweenie och teenie. Jag sa upp mig från ett ekorrhjul till jobb i en annan stad och växlade ner livstempot rejält. Jag skrev en bok.

Det var ett tufft årtionde också, inte minst i slutet av det. Min mamma gled allt längre bort i dimman och flyttade från huset hon bott i sedan 1970 till ett demensboende. Min svärmor fick cancer och somnade in i somras efter en heroisk kamp.

I 10-talets sista skälvande timmar vill jag ändå säga TACK till Jahve, Satan, Gud eller whoever runs the show. Tack för allt du gav mig, älskade universum.

Här är, som seden bjuder, best of året som gått:

Årets låt: "Summer of love" av U2, ”Day One” av Hans Zimmer, ”No ceiling” av Eddie Vedder, ”Nights blood” av Dissection. Ja, 2019 års låtsläpp gick mig obemärkt förbi. Sue me.

Årets öl: Ballast Point Grunion.

Årets film: ”Elf” (ja den är typ 20 år gammal, jag vet. Men Ferrell och Caan är lysande).

Årets serie: ”Homeland” säsong 1-7, ”Stranger things” säsong 3, ”Narcos: Mexico” säsong 1.

Årets bok: ”I’ll be gone in the dark” av Michelle McNamara.

Årets roligaste jobb: Intervjun med Youtube-stjärnorna Tomi och Yumi för UNT i augusti. Inte pga själva intervjun i sig (även om de var trevliga), utan för att det är Livs idoler och hon fick hänga med som en överraskning. Synen av ens barns allra gladaste fejs är mer värt alla pengar i världen.

Årets mest utmanande jobb: Åkte till Malmö i april och intervjuade två föräldrar vars 18-åriga son dött av en överdos några veckor tidigare. Att få berätta deras hjärtskärande historia om en stad där droger och våld kopplat greppet kändes viktigt och hedrande.

Årets sorg: Min svärmor somnade in i juli. Saknaden efter henne är enorm.

Årets ständigt pågående, lågintensiva sorg: Alzheimer är en så förjävlig sjukdom. Den berövar anhöriga möjligheten att sörja ordentligt, eftersom personen fortfarande är kvar rent fysiskt även om (nästan) allt har tagits ifrån dem. Ändå fint att kunna krama min mamma fortfarande. Men jag kommer aldrig mer få prata med henne på allvar, och den insikten är overklig och tung.

Årets fru: Se ovan. Jessica hade ett skitår, och mitt hjärta blödde för henne hela vägen. Hon är mitt livs kärlek och hon förtjänar inte att vara så ledsen som det här året gjorde henne.

Årets barn: Som min pappa uttryckte det igår när han var på besök: ”Det är världsrekord i barn”. Julie, Edward, Liv och Annie är som fyra supernovor fyllda av kärlek och genialitet.

Årets värdsliga glädje: Att min lilla bok om Alcatraz släpptes i hela tre nya format: ljudbok, pocket och e-bok.

Årets resa: Köpenhamn med ungarna i juli, Helsingfors med Liv och Sven i juli, Tallinn med hela familjen i december.

Årets Sven Banan: Köpte tv på 55 tum.

Årets genombrott: Annie lärde sig gå.

Årets genombrott 2: Liv lärde sig cykla.

Årets genombrott 3: Julie fyllde 13, vilket gör mig till en tonårsförälder på riktigt. Har iofs känt mig som en i tre år, men ungar utvecklas fortare nu för tiden.

Årets JFK: Köpte gigantiskt skrivbord värdigt en pösig kulturman.

Årets kom igen för fan din jävla slöfock: Gick upp ännu några pannor och slutar året på 97. Patetiskt.

Sammanfattningsvis var 2019 på många sätt ett jobbigt år som präglades av död och sorg. Men mitt i allt levde jag i en familj som osar liv och lust och kärlek, och det finns inte mycket mer än människa kan önska sig än att få göra just det.

Så tack, 2019. Tack för allt, sov gott, och vi ses aldrig mer.

The ghost of christmases past

Jag och Julie satte oss i bilen efter Kalle. Mörkret låg redan tungt över min hembygd, Erikssons hus stod tomt och öde. Kanske firades det jul därinne ändå, av Per och Ragnar. Andar nu, eller spöken. Kanske kommer anden av Jon, 9, fira jul i Stalbo i all evighet?

Min mamma låg och vilade när vi kom fram. Så glad över att se oss, trots allt.

”Är det julafton?”
”Ja, det är julafton. Vi har kommit för att hämta dig”.

Första gången tillbaka i huset som var hennes hem i över 48 år. Nu som gäst. ”Här har jag varit förut. Här lekte vi som barn”.

Dignande julbord sen, Svens skål till Karl-Henrik, 4 000 år gammal jultomte (Sven igen) följd av julsånger och never ending julklappsöppning under inhämtad gran med farfars julbelysning från 50-talet.

Andarna från förr, hela tiden närvarande. Heligheten i min barndom i flyktiga pustar. Och mitt i allt min mamma, trots allt, med famnen full av mina barn. Allt kommer att glömmas snart, allt är förgängligt. Men för en stund, här och nu, var det jul igen.

Jul

O, kom, ande. O, kom, julefrid.

Man kämpar på. Med sjuka eller döda föräldrar, med dyra och meningslösa julklappar, med mat, med levande ljus, med chokladaskar och sång.

För att föra illusionen vidare. För att, i bästa fall, känna en flyktig pust av heligheten som flytt.

Jag luktade på den varma lackstången, lyssnade på Mitch och Hagegård. Jag vandrade på blöta ICA-parkeringar, jag sov dåligt, jag hade en klump i magen, jag längtade efter att bli omhändertagen.

Det är julaftons morgon, klockan är snart två. Endast pappan är vaken.

Hytt 5303

Styv kuling dit, styv kuling hem. Vi låg djupt inne i jättevalen och gungade över Östersjön i natten, hörde vågorna slå i bogvisiret, passerade över Estonias vrak, kom fram till ett nollgradigt och mulet Tallinn och började vandra på kullerstenarna i gamla stan.

Framåt eftermiddagen stod jag på en julmarknad i mitten av stan med en ohyggligt stark vodkaglögg i handen. Blöta snöflingor mot kinden, främlingar runtomkring mig som i en feberdröm efter tre timmars sömn, Elvis Presley sjöng julsånger från högtalare över torget.

Jag lyckades fånga stunden, om så bara för någon sekund. Och därför är det just den jag kommer att minnas av Tallinn om trettio år.

Working 9 to 5

Här sitter jag på tåget till Sthlm igen. Fet, trött, pliktskyldigt klädd i min SVT-outfit (det vill säga den snofsiga kavaj/skjorta/stretchjeans-trilogin jag panikköpte när jag skulle sitta i direktsänd morgon-teve ifjol).

De har lite fläckar, precis som jag. Tåget dunkar, hjärtat slår. I takt med att vi närmar oss storstadsbruset förvandlas jag sakta till professionella Jon igen. Kostymen skaver, men den ska på.