In memoriam

Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta magen välla ut.  

Vi behöver såna vänner. Någon att sitta på en busshållplats med och se livet fara förbi för en stund.  
Jag vet att du älskade mig på ditt sätt.  
Jag vet att en del av dig sörjde vad som hände de sista åren, när en utomstående person förde in osäkerhet och kontrollbehov i vår tidigare så enkla ekvation.
I ett parallellt universum sitter vi på Pulcinella och tar en öl just nu.
Vi pratar inte politik, för där kan det brännas.  
Vi pratar Beatles och Burzum.  
Men till det här universumet kommer du aldrig mer tillbaka.
Din gälla röst hörs inte längre i världens sorl. 

Din kropp kommer aldrig mer att synas i vimlet.
Skulle du ha sörjt mig på samma sätt om jag hade dött först?  
Nej, din själ var inte introspektiv på det viset.  
Men ibland skulle du nog ha tänkt på mig, och kommit ihåg hur det kändes när det bara var du och jag.  
Som att andas ut.

2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon återvänder. Världen håller andan.)

Nyårsraketer poppar som popcorn i den begynnande kvällen utanför vårt köksfönster. Jessica pluggar, ungarna röjer i Julies rum. Annie kollar på Bolibompa och vägrar ta en tupp. Nyss joggade jag ner till vattnet och fotade några änder i solskenet. Om några timmar ska jag göra mitt årliga försök att steka på en oxfilé, sen ska jag invänta nästa årtionde med min vackra familj.

Den här bloggen har länge varit på väg att självdö på grund av bristande patos hos sin skapare, men för alla ni som mot förmodan läser de här raderna vill jag bara understryka att 2010-talet var mitt bästa decennium hittills. Jag hittade mitt livs kärlek precis i början av årtiondet, och tillsammans har jag och Jessica slagit rötter i en kärleksfull tillvaro som jag tidigare inte hade trott var möjlig i vuxen ålder. Vi fick två vackra barn tillsammans, och mina två vackra barn sen innan växte från att vara småbarn till världens underbaraste tweenie och teenie. Jag sa upp mig från ett ekorrhjul till jobb i en annan stad och växlade ner livstempot rejält. Jag skrev en bok.

Det var ett tufft årtionde också, inte minst i slutet av det. Min mamma gled allt längre bort i dimman och flyttade från huset hon bott i sedan 1970 till ett demensboende. Min svärmor fick cancer och somnade in i somras efter en heroisk kamp.

I 10-talets sista skälvande timmar vill jag ändå säga TACK till Jahve, Satan, Gud eller whoever runs the show. Tack för allt du gav mig, älskade universum.

Här är, som seden bjuder, best of året som gått:

Årets låt: "Summer of love" av U2, ”Day One” av Hans Zimmer, ”No ceiling” av Eddie Vedder, ”Nights blood” av Dissection. Ja, 2019 års låtsläpp gick mig obemärkt förbi. Sue me.

Årets öl: Ballast Point Grunion.

Årets film: ”Elf” (ja den är typ 20 år gammal, jag vet. Men Ferrell och Caan är lysande).

Årets serie: ”Homeland” säsong 1-7, ”Stranger things” säsong 3, ”Narcos: Mexico” säsong 1.

Årets bok: ”I’ll be gone in the dark” av Michelle McNamara.

Årets roligaste jobb: Intervjun med Youtube-stjärnorna Tomi och Yumi för UNT i augusti. Inte pga själva intervjun i sig (även om de var trevliga), utan för att det är Livs idoler och hon fick hänga med som en överraskning. Synen av ens barns allra gladaste fejs är mer värt alla pengar i världen.

Årets mest utmanande jobb: Åkte till Malmö i april och intervjuade två föräldrar vars 18-åriga son dött av en överdos några veckor tidigare. Att få berätta deras hjärtskärande historia om en stad där droger och våld kopplat greppet kändes viktigt och hedrande.

Årets sorg: Min svärmor somnade in i juli. Saknaden efter henne är enorm.

Årets ständigt pågående, lågintensiva sorg: Alzheimer är en så förjävlig sjukdom. Den berövar anhöriga möjligheten att sörja ordentligt, eftersom personen fortfarande är kvar rent fysiskt även om (nästan) allt har tagits ifrån dem. Ändå fint att kunna krama min mamma fortfarande. Men jag kommer aldrig mer få prata med henne på allvar, och den insikten är overklig och tung.

Årets fru: Se ovan. Jessica hade ett skitår, och mitt hjärta blödde för henne hela vägen. Hon är mitt livs kärlek och hon förtjänar inte att vara så ledsen som det här året gjorde henne.

Årets barn: Som min pappa uttryckte det igår när han var på besök: ”Det är världsrekord i barn”. Julie, Edward, Liv och Annie är som fyra supernovor fyllda av kärlek och genialitet.

Årets värdsliga glädje: Att min lilla bok om Alcatraz släpptes i hela tre nya format: ljudbok, pocket och e-bok.

Årets resa: Köpenhamn med ungarna i juli, Helsingfors med Liv och Sven i juli, Tallinn med hela familjen i december.

Årets Sven Banan: Köpte tv på 55 tum.

Årets genombrott: Annie lärde sig gå.

Årets genombrott 2: Liv lärde sig cykla.

Årets genombrott 3: Julie fyllde 13, vilket gör mig till en tonårsförälder på riktigt. Har iofs känt mig som en i tre år, men ungar utvecklas fortare nu för tiden.

Årets JFK: Köpte gigantiskt skrivbord värdigt en pösig kulturman.

Årets kom igen för fan din jävla slöfock: Gick upp ännu några pannor och slutar året på 97. Patetiskt.

Sammanfattningsvis var 2019 på många sätt ett jobbigt år som präglades av död och sorg. Men mitt i allt levde jag i en familj som osar liv och lust och kärlek, och det finns inte mycket mer än människa kan önska sig än att få göra just det.

Så tack, 2019. Tack för allt, sov gott, och vi ses aldrig mer.

The ghost of christmases past

Jag och Julie satte oss i bilen efter Kalle. Mörkret låg redan tungt över min hembygd, Erikssons hus stod tomt och öde. Kanske firades det jul därinne ändå, av Per och Ragnar. Andar nu, eller spöken. Kanske kommer anden av Jon, 9, fira jul i Stalbo i all evighet?

Min mamma låg och vilade när vi kom fram. Så glad över att se oss, trots allt.

”Är det julafton?”
”Ja, det är julafton. Vi har kommit för att hämta dig”.

Första gången tillbaka i huset som var hennes hem i över 48 år. Nu som gäst. ”Här har jag varit förut. Här lekte vi som barn”.

Dignande julbord sen, Svens skål till Karl-Henrik, 4 000 år gammal jultomte (Sven igen) följd av julsånger och never ending julklappsöppning under inhämtad gran med farfars julbelysning från 50-talet.

Andarna från förr, hela tiden närvarande. Heligheten i min barndom i flyktiga pustar. Och mitt i allt min mamma, trots allt, med famnen full av mina barn. Allt kommer att glömmas snart, allt är förgängligt. Men för en stund, här och nu, var det jul igen.

Jul

O, kom, ande. O, kom, julefrid.

Man kämpar på. Med sjuka eller döda föräldrar, med dyra och meningslösa julklappar, med mat, med levande ljus, med chokladaskar och sång.

För att föra illusionen vidare. För att, i bästa fall, känna en flyktig pust av heligheten som flytt.

Jag luktade på den varma lackstången, lyssnade på Mitch och Hagegård. Jag vandrade på blöta ICA-parkeringar, jag sov dåligt, jag hade en klump i magen, jag längtade efter att bli omhändertagen.

Det är julaftons morgon, klockan är snart två. Endast pappan är vaken.

Hytt 5303

Styv kuling dit, styv kuling hem. Vi låg djupt inne i jättevalen och gungade över Östersjön i natten, hörde vågorna slå i bogvisiret, passerade över Estonias vrak, kom fram till ett nollgradigt och mulet Tallinn och började vandra på kullerstenarna i gamla stan.

Framåt eftermiddagen stod jag på en julmarknad i mitten av stan med en ohyggligt stark vodkaglögg i handen. Blöta snöflingor mot kinden, främlingar runtomkring mig som i en feberdröm efter tre timmars sömn, Elvis Presley sjöng julsånger från högtalare över torget.

Jag lyckades fånga stunden, om så bara för någon sekund. Och därför är det just den jag kommer att minnas av Tallinn om trettio år.

Working 9 to 5

Här sitter jag på tåget till Sthlm igen. Fet, trött, pliktskyldigt klädd i min SVT-outfit (det vill säga den snofsiga kavaj/skjorta/stretchjeans-trilogin jag panikköpte när jag skulle sitta i direktsänd morgon-teve ifjol).

De har lite fläckar, precis som jag. Tåget dunkar, hjärtat slår. I takt med att vi närmar oss storstadsbruset förvandlas jag sakta till professionella Jon igen. Kostymen skaver, men den ska på.

0101010101000111010111100101

Häromdagen kom bokjäveln äntligen i digital form som e-bok, cirka 26 månader efter att den ursprungligen släpptes som hardback. Alla format är nu avbockade, min lilla nördiga reportagebok ligger och skvalpar i etern i X antal år framöver.

Kanske kommer den att laddas ner till en iPad i Borås 2026, kanske inte. Men nu har den fått den lansering den förtjänade, och i kväll tänker jag dra en öl i dess ära.

Tack och farväl, du vackra äventyr.

A sight for sore fucking eyes

Väldigt mycket skärmtid på ungarna. Tik Tok, Fortnite, Youtube. Det dåliga samvetet biter oss i fötterna som en kåt festivaldeltagare från Trinidad.

Denna syn ikväll. Därför så efterlängtad.

-92

Marockanskt té i kopparna, sol över taken i Rabat. Livet var nytt, islam var okomplicerat, världen var en och samma och whiskeyn i Sahara smakade evig vänskap.

Vännerna jag satt på taket med den där vackra vårdagen i Afrika, spridda för vinden nu. Världen har blivit hårdare. Jag har blivit hårdare. Men där och då: mjuk, förhoppningsfull, ett soligt och öppet hjärta.

Det lilla livet

Jag minns hösten 2012, hur jag kurade upp mig på soffan bredvid fönstret på vår lilla trea på Stentorpsgatan. Dagen innan hade jag intervjuat Peter Jihde för Allers och nu skulle jag skriva ut skiten.

Jihde var mitt första frilansuppdrag på flera månader. Ett halvår hade gått sen jag sa upp mig från Aftonbladet, och mitt avgångsvederlag var på väg att ta slut. Liv skulle snart födas, Julie och Edward var fem respektive fyra år gamla. Paniken hasade mig i hälarna, drömmen om att kunna försörja en familj som frilans kändes fåfäng och barnslig.

Jag kurade ihop mig där på soffan och bloggade nåt om ljuvligheten med det lilla livet. Det var en halvsanning, ett önsketänkande. Innerst inne hyste jag allvarliga tvivel på att det livet skulle gå att uppnå.

Sju år senare brinner tre röda ljus i köket. Ute faller blöta flingor från en gråvit himmel. Världen därute känns avlägsen och oviktig. Det lilla livet pågår, dag till dag, och jag tar det numera för givet.

Tonårsförälder

Idag fyller Julie 13. Jag har räknat ut att jag kommer att vara förälder till minst en tonåring fram till den 22 juni 2038, vilket är dagen då Annie fyller 20. Då är jag själv på väg att fylla 64.

”Gilla läget”, är ett uttryck som osökt gör sig påmint.

Men mitt liv kommer aldrig att vara tomt eller händelselöst eller fattigt på riktig, hjärtblodspumpande kärlek åtminstone. Gott så.

Lilla gumman. Alldeles nyss pussade jag dina rultiga bebiskinder. Det var du och jag mot hela världen, i snöslasket nere på stan dag ut och dag in den eviga vintern 2007-2008. Jag älskar dig nu och för evigt.

November

Bomber smäller under en grå, engradig himmel. Bilen tar en stor tugga av vårt ekonomiska fläsk igen, som en omättlig jävla haj. Boken blir inte skriven på, kilona rusar i höjden. Ledsnar på människosläktet, drömmer mig bort.

Hur vore det att bo på Antarktis?

Jobb trillar in, gott så. Raiders vinner några matcher, jag super mig full på en 40-årsfest och gör ett misslyckat försök att kallprata med Nicholaus Arson.

Jag tar bilen till ett tyst och stilla Tärnsjö en mulen och kall morgon. Min mamma är inte längre sig lik men vi kramas och det känns fint. ”Älskade pojke”, säger hon. Som jag behöver höra det, mina 45 år till trots.

Jag går ner i tvättstugan med min senaste bebis. Hon gör segergester mellan tvättmaskinerna. Jag förstår inte varför, men jag antar att hon har rätt.

Tal på svärmors begravning

Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att ställa mig upp och säga några ord.

Jag valde att berätta en anekdot från när jag och Jessica först träffades, och avslutade med några rader som Edward skrev till sin bonusmormor.

Jag sa:

"En av de saker jag älskar mest med min fru är hennes perceptionsförmåga. Hon ser allt, inget undgår henne. Och hon har så mycket livslust, så mycket vilja. 

Det här draget kommer mycket från hennes mamma Ann, och i grunden handlar det om att vara nyfiken på andra människor – om att älska människosläktet. Jag är inte själv alltid så bra på det, jag blir ofta trött och less på folks tillkortakommanden. Eller så blir jag avundsjuk på människor som har saker som inte jag har.

Men det blev aldrig min svärmor. När man pratade med henne hade man alltid hennes odelade uppmärksamhet. Ingen var så nyfiken som hon, ingen ställde lika många frågor om smådetaljer, ingen blev så genuint glad för andras framgångar som hon.

Jag och Jessica träffades hösten 2010. Jag insåg tidigt att Jessica stod sin mamma ovanligt nära, och jag var nervös över att träffa min svärmor första gången. Vi åt middag på en restaurang som heter London, och efteråt sa Ann till Jessica att jag hade varit "smärtsamt vacker att titta på".

När jag berättade detta för mina Aftonbladet-kollegor dagen därpå möttes jag av pikar, för de ansåg inte att jag var vacker. Men jag tycker det här sammanfattar hur generös Ann var – hon snålade aldrig med beröm, hon bjöd alltid frikostigt på sin medmänsklighet och sitt engagemang.

Jessica har redan berättat om hur nära Ann stod vår dotter Liv, men hon var också väldigt engagerad i sina två bonusbarnbarn, Julie och Edward. När barnen var små hälsade vi på Ann och Bengt på deras landställe på Väddö, och vi firade nyår på Lidingö tillsammans. När Ann somnade in i somras satte sig Edward ner en kväll och skrev ett långt brev till sin bonusmormor. Jag tänkte avsluta med att läsa några rader ur det:

Jag tror inte ens jag kan beskriva min sorg över Ann. Jag hoppas hon har ett toppenliv i himlen med sin mamma och sin pappa. Jag kommer alltid att komma ihåg henne som hon var, så mycket att inte hela det här pappret kan fylla alla tankar och ord. Men tårar kommer falla genom åren".

Oas i skiten

Mycket jobbigt skit just nu. Socialrealismen och vardagen hissar flaggan som en kåt strandraggare från Bali, för att parafrasera Lundell. Därav inget bloggande, till mina tre miljoner följares stora förtret.

Begravning på onsdag. Livet stannar upp, tar en paus. Samtidigt har man barn som skiter fullständigt i vuxnas vemod över tidens förgänglighet. För dem är det bara nu nu nu som gäller, och det har de ju rätt i.

Åttahundra svennar på Erikslunds köpcentrum låter inte som en oas, men den här eftermiddagen kände jag ett lugn av att gå där ute. Känna världens ständiga puls, med mina två äldsta döttrar som sällskap.

Vi köpte slime. Skor. Blus. Kladdkaka. Diadem med fladdermus på. En fladdrande låga i ett svart mörker.

Jag på insidan

Ännu ett bevis...

...på att jag har världens gulligaste och vackraste pojke. Som lajkar järnet på mitt numera insomnade instagramkonto för boken.

Det är kärlek, det.

Upplyftande samtal med Liv, tisdag eftermiddag

Liv: Jag berättade för Lion i klassen att min pappa är 45. Då sa han ”Det tror jag inte på”.
Jag: Nähä?
Liv: Så då sa jag till Lion att jag skulle visa dig för honom sen. ”Då får du se att min pappa är 45. Han har till och med börjat få vitt hår”.

Vi tar över nu

Mina vackra barn på vardagsrumsgolvet ikväll. Det fanns så mycket kärlek i vår lägenhet. Jag kom på mig själv att vilja ha en fest, ta en paus från min självvalda exil ett tag. Världen där ute går inte att lita på, det är sant. Men det kanske är i flocken vi hör hemma.

Jävla terrorister. De har förstört så mycket.

Jessica satt tyst i soffan och gjorde bit-emojis av våra mammor. Världens huvudbryn är våra att bära nu. Ni gav oss styrkan att göra det, och vi ska hedra er med varje andetag.

Barnen dansade. Löven brann i gult och rött under månen. Post Malone sjöng på teven:

Tryin’ to chase a feelin’ 
but we’ll never feel it

Istället för att umgås

Höst nitton

En djup kärlek som fyller nio. En mirakulös dotter som fyller sju.

Uppstigningar i ottan, taxiservice över hela stan, avlämning av fyra ungar. Jobb. Kallare morgnar, mörkare kvällar. En hyrd biosalong, presenter, spillda popcorn. Ett spökslott en indiansommardag.

En mardröm på natten. Homeland, säsong efter fantastisk säsong. Kaffe. Ljuvliga indiska grytor på Nojon Moni. Raiders får stryk, Raiders råkar vinna en match. En värkande fot. Jobb.

Allec Joshua Ibays animerade flygkrascher. Jens Ganmans pajer. Vic Tafurs Athletic-texter.

Kaffe. Jobb. Lång dags färd mot mörker.