Den längsta sommaren

Jag kommer alltid att minnas sommaren 2015.

Första minnesbilden: det är en sen kväll i slutet av juni och vi är i Stalbo. Jag och Edward har cyklat ner till bäcken för att kasta macka. Det är en fantastisk kväll, och här ute är det alltid tyst och stilla. Bara jag och min son i hela världen, så känns det.

Men så kommer en ensam bil åkandes från myran. Den åker märkligt långsamt, kryper fram. Det tar ett tag innan jag ser att det är Per, vår granne, som sitter bakom ratten. Han har varit sjuk i cancer i över två år, men har en grundfysik som en oxe och en del av mig tänker att han kommer att fortsätta leva i flera år till.

Han stannar till och vevar ner rutan. Jag minns inte vad vi pratar om, alldagliga saker antagligen, men jag minns att jag får känslan att något är fel. Han pratar långsamt och verkar svag, det är som att det krävs en stor ansträngning från hans sida bara att upprätthålla en social fasad.

Jag hade önskat att han skulle ha struntat i det, men jag kommer säkert vara likadan den dagen jag blir dödligt sjuk. In i det sista vill man ju tillhöra de levande.

Andra minnesbilden: jag står på däck och kikar ut över den finska skärgården. Vi är på kryssning med Sven Banan-båt, och jag har sovit dåligt i vår lilla hytt under natten. Men ungarna har varit glada, och nu känner jag plötsligt Gud för några sekunder. En finsk flagga vajar stolt på en liten kobbe i solen och den friska vinden. Världen är så vacker, tänker jag. I alla dess hörn.

Tredje minnesbilden: jag och Dan vandrar längs med en oändlig parad av raggarbilar och dyngraka tyskar en sen kväll i juli. Han har åkt ner från Mora och stannat hela helgen. Det är så fint att ha honom tillbaka.

Fjärde minnesbilden: min fru och jag sitter på Jay Fu's i Uppsala och äter sommarens godaste middag och hon är så härlig att man ger upp. Jag älskar när det bara är vi två i hela universum. Behöver känna det med jämna mellanrum.

Femte minnesbilden: sen kväll i Göteborg och jag och Edward har hoppat på fel spårvagn och hamnar i nån sunkig förort. Edward är glad och uppspelt och försöker gissa vilket nummer som ska föra oss till vårt hotell. Kärleken jag känner för den lilla pojken i den stunden går inte att beskriva.

Sjätte minnesbilden: med Liv i famnen går jag ut i vattnet på Björnön strax efter en åskskur. Nästan bara vi på stranden. Vattnet är ljummet men när det når upp till hennes lilla fot ändrar hon sig och säger "åka bilen, pappa". Att vara med Liv är som att umgås med Guds ande, förkroppsligad i en utsökt knådad bulldeg.

Sjunde minnesbilden: jag och Julie ser ut över Sundsvall från Södra Berget och jag slås av att hon börjar bli stor. Jag vill hålla henne kvar här och nu, som den glada och ljuvliga och oändligt vackra flicka hon är. En vemodig kärlek river i mitt bröst, som en höstsol över en sommar på väg bort.

Åttonde minnesbilden: jag och Agneta simmar över till andra sidan av Råksjön, och på vägen tillbaka kniper jag av en näckros och bär den i munnen för att spara den. Solen rätt i ansiktet och jag ser min vackra mor simmandes framför mig, som en silhuett.

Nionde minnesbilden: samtalet kommer en torsdag. Per har skickats hem från sjukhuset för att dö, allt hopp är ute. Dagen efter sitter jag i hans kök, som jag har gjort hundratals gånger förr. Som liten pojke, som trulig tonåring, som vuxen. Pers mamma och syster är där, chockade men de försöker agera som om det är vilken dag som helst. Per är svårt medtagen, avmagrad, har tappat rösten och väser. Tårar bränner bakom mina ögonlock, och jag vill plötsligt förmedla till honom hur mycket han betyder för mig, hur han kommer att fattas mig. Du är ju här nu, vill jag säga. Du är snart borta för evigt, för evigt, för hela universums framtid. Kan vi inte prata om kärlek och kasta våra masker?

Men vi pratar om vädret, och allt det där förblir outsagt. Eller blir det? Halvvägs under vår sista stund tillsammans reser han sig på darriga ben och hämtar mjölk till mig, som jag kan hälla på några jordgubbar som står framme på bordet. En sista blinkning till det levande livet, en sista kärlekshandling utan ord. Jag hör dig, Per. Jag vet att du älskade mig också, på ditt sätt.

Bar

Min fru och jag tog en barrunda igår. Det var inte igår, om man säger så.

Jo det var det, men you get what I'm trying to say.

Sorlet i lokalen när vi gick in. De dimmiga blickarna. En gång i tiden hängde jag på sunkiga barer tre-fyra gånger i veckan, men nu känner jag mig som en utomjording på besök i ett parallellt universum. Dessa dagar tycker jag det mest är jobbigt att dricka alkohol. Jag blir trött och fet och det grumlar oftast själen och är liksom inte värt besväret.

Men besök i parallella universum är ändå bra att göra då och då. Det var en fin kväll. Vi drack öl och whiskey och doppade chips i svindyr tryffelmajonnäs och när vi vandrade hem hade en fullmåne vandrat upp på himlen och mitt hjärta skuttade i bröstet och jag är så glad att jag har Jessica.

Världens bästa pojke fyller 7.

Den soligaste pojken på Tellus fyllde sju igår, och vi firade honom som sig bör med chokladtårta, radiostyrda båtar, böcker och PS3-spel. Nere på gården stötte han på en katt som tidigare har varit vild men som nu verkar ha blivit kastrerad och lugnat ner sig.

Edward: Han är inte farlig längre, pappa, för han har fått en ny snopp.

Snart kommer Edward fylla åtta och nio och tretton och sjutton och sluta säga såna här ofrivilligt komiska och geniala saker. Hans överjag och intellekt kommer att växa sig starkare och han kommer att bli mindre impulsiv. Jag kommer att sakna hans lilla pojkjag.

Men än så länge är det här. Grattis, du oändligt vackra människa.

Torsdag kväll på IKEA med Liv. Ingen lysande idé.

Samma trappa. Samma barn. Samma pappa. Ett år.

Apropå att tiden går fort: Jessica letade fram en bild från när Liv skulle börja hos sin dagmamma efter sommarlovet i fjol (till vänster). Sen tog hon en bild i morse, exakt ett år senare, på samma plats, när Liv återigen skulle tillbaka till sin dagmamma.

Blicken stadigare, mer självsäker nu. En människa som vet vart hon är på väg i livet. Pappas hand som stöd fortfarande, men hon behöver den inte på samma sätt längre.

Och paraplyet så klart. Förvisso noll risk för nederbörd i morse, men Liv ville ha med sig det och när hon har bestämt sig för något blir det så.

Sundsvall

Tillbringade helgen med Julie i mina gamla hoods i Sundsvall, där jag bodde 1998-2001. Att umgås i lugn och ro med en med ungarna åt gången är så ljuvligt; när de är tillsammans och röjer alla tre blir det lätt att jag faller tillbaka i en projektledarroll och inte orkar vara känslomässigt närvarande. Jag antar att det är såna här helger som uttrycket "quality time" skapades för.

Vi besökte morfar och mormors garv i Torpshammar, la dit blommor. Vi badade på nåt utebad med tre miljarder svennar, åkte upp på Södra Berget, kollade min gamla lägenhet i Nacksta, låg på hotellet och kollade på dåliga amerikanska komedier. Pratade. Skrattade. Sjöng löjliga låtar om en påhittad figur vid namn Sigge som Julie har uppfunnit.

Solen sken sådär vemodigt orange som den gör i slutet av sommaren. Precis som den gjorde när jag anlände till staden i augusti för sjutton år sen. När något dör och något nytt föds, mitt i brytpunkten.

Jag älskar hösten.

Tiden går för fort. Lilla gumman är fortfarande liten och blev barnsligt förtjust i alla drakar som kantade Stora gatan i Sundsvall, och av klätterställningen på torget. Men det slog mig att hon kommer att vara tonåring om bara drygt fyra år. Att hon ska in i den här förljugna vuxenvärlden, att hon kommer att utveckla överlevnadsstrategier och skydd mot världen precis som jag har gjort.

Jag skulle vilja skydda henne så länge hon lever. Men det kommer jag inte att kunna göra.

Årets mörkaste dag

Jag försöker verkligen inte överföra mitt eget hat mot skolan till mina barn. Bara för att jag (mestadels) tyckte att det var öken att gå i plugget behöver ju faktiskt inte de göra det.

20 augusti. När jag var liten var det alltid den mörkaste dagen på året. På sommaren kunde jag vara mig själv. I skolans korridorer tynade jag ihop och blev en överlevare, en fängelsefånge, någon som längtade bort och hem och ville att månaderna skulle gå fort.

Julie började trean idag, Edward ettan. Solen sken, och de kramade om sina kompisar på skolgården. Jag försöker tänka att det är något vackert det här, att de tycker det är roligt och spännande att få leka och utvecklas och lära sig saker.

Jag försöker tänka att de inte är som jag.

Fyra ben på bordet

Alla mina barn har full uppsättning far- och morföräldrar i livet, vilket egentligen är helt sjukt. Vilken ynnest! När jag var sex hade jag bara min morfar kvar. Han bjöd mig på chips, skrek åt mig att sitta ner i båten, spelade schack och läxade upp mig när jag inte visste vad konjunktiv var för något. Det var fint, men det hade varit kul att få ha träffat farfar också. Och mormor, innan hon blev sjuk. Och farmor, innan hon dog.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att nedanstående fyra fortsätter hålla i, så att Liv inte bara kommer att minnas dem, utan kommer att påverkas av dem.

Som fyra ben på ett stadigt bord av ek, som hon kan krypa under då och då och fundera på tidens bitterljuva gång.

Att skåla för det man har

När Liv hade somnat satt vi uppe, länge, och delade på en flaska mousserande.

Skålade. För sommaren, hösten, Liv, Julie, Edward, våra drömmar, vårt förflutna, för min vän Per som är död, för våra favoritaffärer, för litteraturen, musiken.

För vår kärlek. För våra liv.

Snart är jag tillbaka i det eviga mörkret, men just nu är jag här. Jag skulle kunna gnälla över att semestern är slut och att jag sitter här igen med min MacBook i knät och jobbar för glatta livet.

Men jag skålade för det också igår. Det är en ynnest att få jobba, och att ha några att jobba för.

Det tog mig över 40 år, men jag börjar långsamt lära mig att värdesätta mitt liv. Jag orkar inte ta allt för givet längre, för allt är bara givet oss som lån.

Tillbaka till ruta ett

Tre generationer Forsling, med min 82-åriga brittiska faster Siv i spetsen, drog till Forsby i eftermiddags som en slags vallfärd till vårt förflutna.

En liten del av det, åtminstone. Där det idag växte brännässlor stod min farfars farfars farfars farfar och gjorde mjöl på 1700-talet. Forsen forsade oupphörligt och han ruttnade på att heta Andersson, så det fick bli Forsling.

Tvåhundrafemtio år senare har hans ättling söndagsångest eftersom jag ska dra igång min firma efter semestern i morgon bitti. Undrar om mjölnare någonsin fick söndagsångest?

När jag tappar andan

Det händer med jämna mellanrum. När vi får en lugn stund mitt i kaoset. När tempot skruvas ner i några minuter.

När det blir (nästan) tyst.

När jag glömmer att jag känner henne bättre än någon annan på jorden, trots att vi bara känt varandra i (nästan) fem år.

När tiden liksom stannar upp, och livet tar ett djupt andetag. Det hände ikväll, när vi låg i sängen och pratade. Jag minns inte om vad. Hon pratade, men någonstans slutade jag lyssna på orden. Jag bara såg henne på nytt, som om för första gången, och blev skräckslagen och helt hänförd av hennes uppenbarelse. Ibland projicerar min fru alla solnedgångar i världshistorien genom sina ögon, utan att vara medveten om det. 

Ibland är hon så vacker att man bara ger upp.

Snart så

När naturen dör, det är då jag känner mig som mest levande. Hösten är min tid. Det är då jag blommar.

Jag kände den idag. Syrligheten i luften, kärvheten, föraningen om kylan och friskheten som snart kommer. Vemodet i ljuset, det orangea.

Alla andra såg en varm sommardag. Barnen badade, jag med. Solen sken.

Men mig lurade den inte. Hösten väntade där bakom hörnet, som en ljuvlig lieman som snart ska börja hugga vilt omkring sig.

På andra sidan drömmarna

Jag har funderat en del på drömmar på sistone. När jag var yngre drömde jag så stort, och så starkt. Om att bli en hyllad musiker, en geniförklarad författare. Ett tag var jag så övertygad om min egen förträfflighet att jag på allvar trodde att jag skulle kunna bli USA:s president. Jag var medveten om att man enligt USA:s konstitution måste vara född i landet för att kunna bli president, men jag tänkte att de säkert skulle göra ett undantag för mig eftersom jag skrev så geniala poplåtar.

Några halvhjärtade demoinspelningar och manus senare är jag plötsligt 41 och inser att jag inte har blivit vare sig en hyllad musiker eller en geniförklarad författare. Och det sjuka är att jag inte längre bryr mig.

I så många år hängde jag upp mitt liv på mina drömmar. Jag intalade mig själv att mitt liv inte skulle börja på riktigt förrän någon av dem slog in. Drömmarna surnade och började smaka bittert i takt med att åren gick; de var inte längre ljusa och förhoppningsfulla utan tunga att bära på mina axlar.

Men de senaste åren har jag börjat inse att det jag egentligen drömde om var att känna mig levande och uppfylld av livet, och att jag trodde att förverkligade drömmar var den enda vägen att hitta dit.

Men så fick jag barn. Och träffade en fantastisk kvinna. Och fick modet att säga upp mig från mitt jobb, för att prova vingarna som frilans. Och kände mig fri, och fick skriva långa texter, och flyttade till en vacker lägenhet, och såg barnen växa, och levde med den fantastiska kvinnan, och fyllde 40...och insåg att jag kände mig levande och uppfylld av livet ändå.

Det var inte så att drömmarna försvann. De finns kvar, även om de ser annorlunda ut idag. Men de känns inte längre som stora berg som måste bestigas för att jag ska få se solen efter åratal av dimma.

De känns som spännande äventyr, som väntar på att få upplevas.