Det lilla och det stora

Pastan har fem minuter kvar att koka när Nasas direktsända presskonferens drar igång. Sju exoplaneter – varav tre som ligger i den så kallade beboeliga zonen – har upptäckts kring den röda dvärgstjärnan Trappist-1 som ligger strax under 40 ljusår från Jorden vilket är typ som grannen i trapphuset sett med kosmiska mått.

Jag hade hoppats att det skulle vara ännu mer spektakulärt; att de till och med skulle ha upptäckt liv på nån planet genom att göra en spektografanalys av dess atmosfär. Men sen kom jag på att detta arbete inte kommer att sättas igång på allvar förrän James Webb-teleskopet skjuts upp nästa år.

Ändå. Kosmos hann åtminstone viska lite i mitt öra innan fusillin blev al dente, och det var som vanligt ljuvligt och svindlande. Tänk om det finns liv på alla tre av planeterna? Eller om det fanns det där för 200 miljoner år sedan, och sedan dog ut? För att de krigade? Tänk om deras solnedgång är vackrare än vår? Tänk om några älskar varandra just nu därborta? Eller tänk om de tittar upp i natthimlen och ser ljuset av en stjärna som är vår sol – eller åtminstone ljuset som solen skickade ut 1977?

Även om det bara är fåglar.

Tisdag

Här sitter hon, min vackra. En blaskig tisdag i februari, vid ett fönster på Västerås stadsbibliotek. Med näsan djupt i en tjock och svårläst bok om psykologi, i början av en lång färd mot sitt drömyrke.

Vi lämnade disken hemma, tog bilen ner på stan och satte oss på Global Living i morse. Mitt emot varandra i glansiga fåtöljer, hon med sin bok, jag med min dator. Sen vandrade vi genom ett ljust och friskt Västerås som porlade av nysmält snö och satte oss här på bibblan.

Det slog mig, vilken ynnest ändå. Att få ha en hel dag med sin fru, en vanlig tisdag, när de flesta andra par är iväg på sina jobb. Att få vandra där i det där töande vinterlandskapet med sitt livs kärlek vid sin sida. Det är inte alla förunnat.

Mammas jobb

Har svaga förnimmelser av eftermiddagssol, massa kvinnor som heter Kerstin och doften av bruncréme. Dagarna då jag hängde med min mamma på jobbet. När jag var riktigt liten var hon lågstadielärare (sen blev hon talpedagog), och jag minns att det var spännande och lite högtidligt att hänga med henne till det där främmande, vuxna stället som hon tillbringade sina dagar på.

Hennes kollegor. Som hade en helt annan relation till min mamma än vad jag hade. För mig var hon bara mamma, i deras ögon var hon en yrkesmänniska.

En professionell.

Eftersom mitt jobb består av att sitta i soffan och knappa på en MacBook riskerar mina ungar att få en lite skev bild av vad en arbetsplats är för något. Jag tog med Julie till Bladets redaktion en gång, på den tiden den låg ute vid Globen, men hon var en bebis och minns inget av det.

Men idag hälsade Livan på Jessica på Kunskapsskolan, där hon jobbar som studie- och yrkesvägledare några dagar i veckan. Samma eftermiddagssol lyste, men ingen bruncréme doftade och jag tror inte någon av hennes kollegor hette Kerstin.

Men samma stolta ögon tindrade på barnet. Samma insikt: Mamma är inte bara mamma.

Hon är också en professionell.

Studiebesök i lejongropen

Jag brukar snitta ett besök på Bladets redaktion typ en gång om året. Idag var en sån dag. Jag har ju redan hunnit komma till insikten att jag behöver mer social kontakt under arbetstid, och det stämmer nog. För även om jag inte skulle vilja återvända till redaktionslivet fem dagar i veckan var det uppfriskande att träffa gamla kollegor som Olivia och Kling och chit-chatta lite. Att ta ett möte med Jim och Johan. Att ta en lunch med Joni.

Det kändes till och med nostalgiskt att bli förolämpad av Virtanen, som kläckte ur sig "Fan Jon, för varje gång jag ser dig blir du mer och mer lik Chris Rea!"

Men det kanske inte var en förolämpning vid närmare eftertanke? Chris Rea kanske är snygg?

Insikt, torsdag

Döden är en del av livet, visst.

Men när döden knackar på och tar plats i vardagen kan allt annat – det vill säga livet – kännas så jävla futtigt. Mina fåfänga små drömmar, alla framtidsplaner, alla böcker, all musik, stjärnhimlen...allt är förgängligt och kommer snart inte längre att tillhöra mig. Andromeda-galaxen skiter högaktningsfullt i Sven Jon Jürgen Forsling. Oavsett vilka små fotavtryck jag hinner trampa upp här på Jorden innan jag går ur tiden.

Jag landar som vanligt i min familj. Barnen, min vackra fru. Det är för dem jag måste fortsätta kämpa. Så att de kan föra löftet om livet vidare.

Jag måste tro att det kan vara vackert, att det kan vara ljuset och skönt och gott och kittlande. Och att det vi får är gott nog. Döden kommer sen, men här och nu är livet.

Samtal med Liv, tisdag kväll

Jessica: Vet du vad en psykolog gör, Liv?
Liv: Ja, den cyklar.
Jessica: Gör den något mer?
Liv: Hjälper människor som mår dåligt!
Jessica: Precis. Vet du vad en journalist gör?
Liv: Ja, den skriver saker på en lapp.
Jag: Vad står det på lappen?
Liv: A B C D.

Dumsnål

Köpte skivspelare på postorder från Tyskland för något år sedan. It was a cheap piece of shit, men tyckte den såg snitsig ut, lite 30-talsvibbar sådär, som en intellektuell möbel i vårt vardagsrum.

Men högtalaren sprakar och skivtallriken har börjat snurra för långsamt. Willie Nelson låter som Fred Åkerström. Slayer låter som ett doom-band. Jocke Berg låter som att han är 92 bast. Och så vidare.

Jag sätter på Nelson ändå. Fantiserar att jag sitter i ett skyddsrum under Andra världskriget. Grammofonen knastrar och slirar, medan bomberna haglar därute.

Sociala Fon

Jag har jobbat som frilansjournalist i snart fem år, och på det stora hela har det varit en hisnande, frigörande resa som jag har njutit av. Känslan att slå på kaffebryggaren i mitt kök en måndagsmorgon – och gotta mig åt att insikten att alla löneslavar måste stämpla in på en arbetsplats som sedan äger dem mellan klockan 9-17 de kommande fem dagarna – har varit ljuvlig.

Jag växte upp som ett ensambarn i skogen. Det sitter i mitt dna att vara ensam.

Men de senaste veckorna har jag märkt något oväntat; jag börjar känna mig för ensam. Det händer att jag saknar någon att kallprata med, att dra ett skämt med eller snacka skit om Trump med. Jag trodde aldrig det skulle hända, men jag saknar gemenskapen på en redaktion.

Detta skapar ett dilemma. För jag vill inte börja jobba heltid igen. Jag skulle vilja jobba någon dag här och där, hänga vid en kaffeautomat och snacka lite skit, och sen dra hem igen.

Undrar om det finns någon därute som vill anställa mig för två dagar i månaden?