Blodet och rötterna, del två

En kväll

Det blev inget pepparkakshus, utan en kyrka. Med ett tak som rasade in över natten, och en stora glipa där klistret inte räckte till. Vi lyssnade på Eilert Pilarm, sockret brände sönder en kastrull och glasyren sprutade åt alla håll.

Vi var amatörer, men humöret var på topp. Det var jag, min fru, min dotter, min son, min dotter, min syster. Det var en kväll med familjen, en sån där varm och trygg kväll som jag kommer att minnas någon gång i framtiden när allt kanske är helt förändrat och köket ekar tomt.

"Jag är en konstnär"

Jag köpte 500 A4-papper för en vecka sedan. Skulle tro att 300 är kvar. Resten har min yngsta grutt avverkat i ett vansinnigt tempo.

Liv är otroligt kreativ. Just nu målar hon med hjälp av en halverad potatis, men oftast är det vanliga penslar eller pennor. Köksgolvet är belamrat med hennes målningar, och alla är signerade med "LIV".

Hon tittar upp från sitt papper och gör tummen upp med ett stort leende:

"Jag är en konstnär, pappa".

Ja det är du, gumman. Och det kommer du alltid att vara.

Uppsala in eternaum

När livet drunknar i socialrealism, ungdomen lämnar en i sticket, fetman hugger en i hälarna som en kåt bullterrier och pengarna försvinner ner i ett svart hål, då...

...gör man gott i att åka till Uppsala. Och hänga med Dan på Williams. Och vrida tillbaka klockan. Och inse att mitt unga hjärta fortfarande flyter där i Fyrisån, att det alltid kommer att göra det.

Som att komma hem till sig själv som jag var då, innan allt.

11, den 11/11

Te och ljus och Ja må hon leva i ottan. Ett litet berg av presenter, kramar, hennes glada lilla fejs under täcket. Min dotter fyller elva. Hon är tusen år gammal, evig. Ändå bara elva.

Tio mil i blötsnö till Lindesberg, tio mil i blötsnö hem. Frukost på Doncen, lunch på Doncen. Hennes lag får stryk i handboll men hon gör ett mål. Jag, stolt på läktaren, högljutt tjoandes.

Batterierna på våra mobiler tog slut i bilen på vägen hem. Som i den gamla världen. Så ljuvligt med tystnaden som infann sig. Bara jag, min dotter, och den fallande snön utanför bilfönstret.

(Sen på kvällen, röj något så fruktansvärt med väninnorna och lillebror. Julies kompisar är helt sjövilda, med goda, fria, uppriktiga hjärtan. Precis som hon).

Vänner och "vänner"

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag vad riktig vänskap är. Eller kanske snarare vad "vänskap" är.

Riktig vänskap = personer som vill att det ska gå bra för mig i livet. Oavsett på vilket sätt. Personer som blir genuint glad av att jag är glad. Som gläds med mig när jag hittar kärlek, eller när någon av mina drömmar besannas.

"Vänskap" = personer som utåt sett låtsas vara intresserade av mina förehavanden, men som innerst inne helst ser att det går halvbra för mig i livet. Inte för att de är sadister, utan för att de är missnöjda med sina eget liv, och inte vill bli påminda om sina tillkortakommanden. Det här är personer som inte gläds med mig när jag hittar kärlek, som känner sig hotade av att mina drömmar besannas.

Jag känner det så tydligt ibland. Som att det pågår en osynlig tävling. Som att livet är ett distanslopp, där det gäller att ständigt ligga först.

Jag tror att livet är för kort för "vänner". De skulle ändå bara rycka på axlarna om jag dog.

Glaset halvfullt

Är patetisk och googlar min egen bok. Märker till min fasa att den bara ligger på plats 47 över Sveriges mest sålda böcker om historia på Adlibris. Gör matematiken och kommer fram till att detta betyder att jag kommer att tjäna typ femton spänn i royalties i vår.

Messar min fru den dystra infon. Får svaret: "Topp 50 alltså, det är ju jättebra"!

Det är nog därför människan ska leva med någon som älskar en. För att även om glaset väldigt sällan är fullt här i livet är det oftast inte tomt heller.

Det som finns måste bara ses av ett kärleksfullt öga.

In i höstens hjärta

Jag älskar den här tiden på året. Spökvandringen på Vallby med utspridda spöken och döda spädbarns skrik har blivit en kär familjetradition, och andra säsongen av Stranger Things gjorde att Västerås-hösten fick en smak av amerikansk småstad på 80-talet över sig.

Jag älskar den serien. Och jag älskar mörkret, den döende naturen, när världen och min själ korrelerar som allra mest.