Vännerna jag satt på taket med den där vackra vårdagen i Afrika, spridda för vinden nu. Världen har blivit hårdare. Jag har blivit hårdare. Men där och då: mjuk, förhoppningsfull, ett soligt och öppet hjärta.
fredag 22 november 2019
-92
Marockanskt té i kopparna, sol över taken i Rabat. Livet var nytt, islam var okomplicerat, världen var en och samma och whiskeyn i Sahara smakade evig vänskap.
Vännerna jag satt på taket med den där vackra vårdagen i Afrika, spridda för vinden nu. Världen har blivit hårdare. Jag har blivit hårdare. Men där och då: mjuk, förhoppningsfull, ett soligt och öppet hjärta.
Vännerna jag satt på taket med den där vackra vårdagen i Afrika, spridda för vinden nu. Världen har blivit hårdare. Jag har blivit hårdare. Men där och då: mjuk, förhoppningsfull, ett soligt och öppet hjärta.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
För ett tag sen satte Edward ner foten i plugget. Hans klass fick lära sig en alfabetsramsa som gick så här: ABCD - råttmor kokar te EFGH...