Man kämpar på. Med sjuka eller döda föräldrar, med dyra och meningslösa julklappar, med mat, med levande ljus, med chokladaskar och sång.
För att föra illusionen vidare. För att, i bästa fall, känna en flyktig pust av heligheten som flytt.
Jag luktade på den varma lackstången, lyssnade på Mitch och Hagegård. Jag vandrade på blöta ICA-parkeringar, jag sov dåligt, jag hade en klump i magen, jag längtade efter att bli omhändertagen.
Det är julaftons morgon, klockan är snart två. Endast pappan är vaken.
