Har drabbats av influensan från helvetet, men hann med nöd och näppe avverka lite finkultur på Dramaten med min vackra mamma igår innan jag började skaka av feberfrossa. Vet inte vad jag ska tycka om tre timmar och en kvarts Norén-pjäs med Ramberg och Endre i rollerna som Eugene O'Neill och hans fru.
Å ena sidan kom jag på mig själv med att vilja sova under första akten.
Å andra sidan var det vackert att sitta under den uråldriga kupolen där min mamma satt som liten flicka, och känna att vissa saker förändras inte. Vissa saker övervinner tidens gång.
