Frilanslivet har fört med sig bieffekten att jag – som aldrig har varit särskilt social – har blivit snudd på en enstöring. Vet inte om det är min ensamma barndom som drar i mig, men jag har alltid trivts med att vara ensam och utan ett 9 till 5-jobb att traska till 47 veckor om året har mitt sociala liv krympt.
Det stora undantaget är familjen så klart. Jag är sällan "ensam" i ordets rätta bemärkelse, men att träffa kompisar och dricka öl är numera en utrotningshotad aktivitet.
Därför var det fint att kila iväg till Sthlm och hänga med Dan i helgen. Och i går, eftersom konserten med U2 vi skulle ha sett i söndags blev framskjuten till tisdagen.
Att se U2 för första gången på 22 år var som att få en varm och innerlig kram från en gammal vän. Och att dela denna kram med en livs levande gammal vän...det var välbehövligt. Även en enstöring måste tanka vänskap ibland.