Pojken med guldhjärtat

Var på föräldrasamtal med Edwards nya klassföreståndare igår. Jag har alltid varit orolig för hur han ska klara av skolan, eftersom han har tjocka brillor och eftersom han är en så hudlös liten människa som bär sitt hjärta utanpå kroppen. I förskoleklassen reagerade han ofta först och tänkte sen, vilket ledde till en del bassningar från hans fröknar och hjärtskärande tårar från honom efteråt.

Han vill väl. Alltid väl.

Vissa människor har lager av skydd som de ligger och kurar under. Det har inte min son. Inte än åtminstone, och en del av mig önskar att han aldrig kommer att utveckla ett luttrat, liknöjt personlighetsdrag. Att han alltid ska vara hudlös och oförställd inför det forsande livet runtom honom.

Läraren: "Han är en sån fin kamrat. Häromveckan hade hans kompis strumpor blivit blöta. Då tog Edward av sig sina egna strumpor och sa 'här, ta mina!' Jag sa till honom 'men, Edward, då har ju inte du några strumpor'! Det hade han inte tänkt på".