Sitter på tåget. Plötsligt utbrister jag 'nej men för faaaaan' och gömmer huvudet i händerna. Jag har drabbats av en så kallad skamsköljning. Ni vet, när minnet av en gammal pinsamhet sköljer över en med sådan kraft att man reagerar fysiskt på det.
Den här pinsamheten var femton år gammal, men känns fortfarande så fruktansvärd att jag inte kan bringa mig att sätta den på pränt. Ni kan få två ledtrådar: 1. cp-miner och 2. ett icke uppmärksammat titthål i en dörr.
Men det var ju så länge sen. Varför straffas jag fortfarande? Varför klipper jag inte bara av banden?
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
