Svea

Vasaskeppet doftar precis som i min barndom, en doft av mylla och kamp, en pust från en värld som var tyst och svår och gjorde ont. Alla tusen trälar som gled ur tiden utan att någon brydde sig ett skit.

Liv ville leka kurragömma och rusade runt den mäktiga båten, varv efter varv. Och jag fantiserade att jag var där, den 10 augusti 1628, och kunde höra skriken när Vasa kantrade. Tänk om de visste att en vidunderligt vacker flicka vid namn Liv skulle leka med skeppet 391 år senare.

Hade det skänkt dem en liten tröst?