Från någonstans djupt ner under havsytan ropar jag till min mamma. Vaga impulser når henne, en vindpust av igenkänning, ett flyktigt minne av den riktiga människan.
Naturen och barnen ger henne lite extra kraft. När vi glider ner för backen på varsin sparkstötting går det att låtsas att allt är som vanligt för några sekunder. När hon håller mitt tredje barn i sin famn är hon farmor igen och ingen annan.


