Från någonstans djupt ner under havsytan ropar jag till min mamma. Vaga impulser når henne, en vindpust av igenkänning, ett flyktigt minne av den riktiga människan.
Naturen och barnen ger henne lite extra kraft. När vi glider ner för backen på varsin sparkstötting går det att låtsas att allt är som vanligt för några sekunder. När hon håller mitt tredje barn i sin famn är hon farmor igen och ingen annan.
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
För ett tag sen satte Edward ner foten i plugget. Hans klass fick lära sig en alfabetsramsa som gick så här: ABCD - råttmor kokar te EFGH...
-
Jag har aldrig skrattat så mycket som jag gjorde i går eftermiddag, när jag ringde runt på den här sinnessjuka grejen . Det är antagligen d...


