Jag älskar på ett sätt det här tidlösa novemberdiset som så många älskar att hata. Det är ju som ett slags svart hål när man tänker efter, ett svart hål i vardagen där rumtiden blir förvrängd. För tiden upphör att existera när det är så grått som det var idag. Resten av världen blir plötsligt bara ett obekräftat rykte. Man blir tvungen att tända sina egna röda lyktor i själen, skapa färger inifrån.
