Julkortens tid är förbi. Jag skickar inga, och får därför heller inga. Sen jag sa upp mig från Bladet får jag inte heller längre de där pliktskyldiga mass-julklapparna som alla anställda fick. Som frilans är man ett oäkta barn, älskad av ingen, bortglömd och ensam i universum.
Döm därför om min förvåning och glädje när nedanstående e-julkort damp ner i min inbox! Undrens tid är inte förbi, trots allt.
Det finns någon därute som tänker på mig.
