Julie lägger en handfull kastanjer i min hand. Vi är nere på stan, i parken vid Svartån. Jag ser det skumma höstljuset spegla sig i de bruna växterna (nötterna? Fröna?) och blir rörd av någon anledning. Hela livets mening finns ju samlad i de här kastanjerna. All skönhet. All gudomlighet. Om vi bara slutar vara så stängda och luttrade.
Jag lever för långt från naturen.
