The sound of no hands clapping

På väg in till jobbet efter tre dagar av vabbande och spysvabbande. Inte för att nån jävel bryr sig. Ibland kan jag förstå de där f d dokusåpakändisarna, som i ren desperation gör vad som helst för att komma med i tidningen en sista gång. Ibland kan jag tröttna på att vara anonym, osynlig som en snusande lagerarbetare på Lidl eller ett kassabiträde med hängpattar på ICA Maxi. Det kan kännas så...ovärdigt.