Min senaste teori om Gud

Gud - inget kön, inte ens ett hen, bara en kraft, en vision - dog för 13.7 miljarder år sedan i samband med att vårt kända universum bildades.

Gud sprängdes i triljoner bitar, åt alla håll. Kvasarer, nebulosor, galaxer, svarta hål, planeter och varelserna på Jorden är alla fragment av den söndersprängda Guden.

Gud är död, men Gud finns i oss. Likt magneter söker vi oss därför mot den ursprungliga kraften, visionen, som var Gud.

Så. Mysteriet löst. God natt.

Att tro eller inte tro

I går var jag i en kontroversiell frikyrka. Idag var jag i Västerås domkyrka.

Det första besöket var ett frilansjobb, det andra var för att Liv går på babypsalmsång ibland. Jag är fortfarande agnostiker med inslag av ateism; inget har förändrats. Men jag funderar mycket på tro och icke-tro. Många troende är så okritiska i sitt tänkande, så narcissistiska i sin övertygelse att Gud skulle ha en plan för just dem  – ett av sju miljarder rätt puckade däggdjur på en oansenlig planet i utkanten av en relativt liten galax.

Men om deras tro gör att ljuset i vårkvällningen får ett större djup. Om musiken klingar vackrare, om vardagen fylls av en helt annan innebörd...då blir jag avundsjuk. Då kan det kännas orättvist att jag är förpassad till min tillvaro av världslighet och icke-tro.

Instagram – ett jävla helvete

Jag borde inte ha skaffat Instagram. Det är lika bekräftelsetörstande som Facebook, men värre, eftersom alla bara fotograferar av sina fucking maträtter hela tiden.

Och så blir man förnedrad när ingen lajkar ens grejer. Som igår: jag tyckte jag var fyndig och filmade hela vägen mellan Västerås och Sala med tidsförskjutning på mobilen. Sen la jag upp klippet och fick BARA FEM LIKES. Vad fan!! Hur är en jävla gröt på ett hippt Stockholmskafé mer intressant än min genuint nyskapande och roliga filmsnutt?

Alla som inte lajkade det här är idioter:

Samtal med Joni, lördag kväll

Jag: Sol...mexikanskt. Har du varit i Mexico?
Joni: Nej men min fru var där med en killkompis som blev tvungen att operera bort magsäcken efteråt.
Jag: Vad hände?
Joni: Dålig taco eller nåt.
Jag: Hur klarade han sig utan magsäck?
Joni: Jag tror de sydde ihop luftstrupen med ändtarmen, typ. Han hade inga problem att hålla vikten sen, om man säger så.

It's my generation

Har fattat att ungar som föds nu kallas pekskärmsgenerationen. Det stämmer tyvärr på mina barn, som redan är luttrade veteraner på Netflix och AppStore. Julie laddar upp Youtube-klipp som om det inte finns någon morgondag och Edward chattar med 12-åriga tjejer på Momio. Till och med Liv navigerar vant mellan Backyardigans och Krambjörnarna på vår iPad mini.

Nyss hade de skola för mina 77-åriga föräldrar. Det är oklart hur mycket som flög över huvudet på dem, men jag gissar på nittiofem procent.

Saker som är en ynnest: sitta med ett barn i knät och jamma på piano. Världar kan öppna sig och jag inser att musiken är den sannaste formen av religion jag känner till.

Hur man underhåller en tvååring, onsdag