Björn

Jag har en kompis som heter Björn. Han är fan i mig snudd på en perfekt människa. Jag vet att han inte är det – han har säkert sina brister som alla andra – men herreGUD vad jag beundrar denna man. Han har pondus, han är vis, han är rolig, han är trofast, han skriver som en Gud, han har alltid ett par öron till övers när man behöver prata. Han hedrade mig och Jessica med att hålla tal på vårt bröllop och lyckades samtidigt få hälften av våra kvinnliga gäster att bli störtförälskade i honom (dock inte Helena här nere, hon är lyckligt gift).

Nyss ramlade jag över den HÄR gamla krönikan han skrev för en massa år sen. Och blev återigen påmind varför jag älskar honom så mycket.

Ur en pojkes perspektiv

Undrar om livet någonsin blir bättre än när man är tre bast och ligger med blont svall på kudden och en vällingflaska i handen och en Bamse-saga framför sig.

Ny jobbvecka i morgon. Åh, jag vill inte.

Samtal med Edward, söndag förmiddag

Edward: Förlåt, pappa. Jag har ätit kattmat.
Jag: Va?
Edward: Den är redan i min mage.
Jag: Åt du torrfoder? Hur många åt du?
Edward: (räknar till tjugo)
Jag: Åt du TJUGO kroketter?
Edward: Ja.
Jag: Hur mår du?
Edward: Jag mår bra.
Jag: Hur smakade det?
Edward: Det var smaskens!

Dagens föresats

Alkohol är skit. Jag måste lära mig det nu. Den här dagen har tillbringats med fyrtiofem graders slagsida och en livssyn mörkare än en bajamaja i Mordor tack vare gårdagens avskedspartaj för Susanne och Claes och några till. Det är inte värt det. Även om lamporna vid Jimmys Marina lyste så mycket vackrare med vin i blodet.

Det börjar sjunka in...

...att klanen Forsling har fått en ny medlem. På riktigt.

Soundtrack till dokumentalypsen

Skriver långt dokument idag. Och är på väg att bli sjuk. Bland annat.

Hittar Gud i sekunderna mellan 1.02 och 1.09 i den här bombastiska gamla pärlan. En fagott? En oboe? Som reser sig ur askan som en lidelsefull fågel.

Som på beställning...

...dök denna bild upp i min inkorg precis. Jullan som bebis i Susannes famn. Måste ha varit vintern 2007, när Susanne kom och hälsade på en slutkörd och ledsen Jon i Västerås. Den där tiden känns så avlägsen i dag. Men jag är glad att jag blev påmind om den.

Jag och Susanne har haft en syskonaktig relation genom åren. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om henne, men vi har alltid haft märkligt lätt att börja bråka om saker och ting. I dag skäms jag över många av dom där bråken. Jag minns särskilt ett, sommaren 2010, som helt och hållet var mitt fel. Vi var på en fest och började tjafsa om Bladets bevakning av prinsessan Victorias bröllop, som Susanne var chef för. Helt oförtjänt tog jag ut min ilska på monarkin som statsskick på Susanne, vilket slutade med att vi stod och skrek på varandra inför förvånade kollegor. Jag bad om ursäkt efteråt, men jag skäms än i dag. Susanne förtjänade inte det där. Hon gjorde ett helt fantastiskt jobb med bröllopet. Hon är och har alltid varit en fin vän.

Det är den här bilden bevis för.