Empty chair

När Tim Russert, legendarisk programledare för NBC:s "Meet the press", dog i fjol hyllade kanalen hans minne genom att inleda nästa program med att zooma in en tom stol. Typ: ingen kan ta hans plats. Ingen kan fylla hans skor eller, för den delen, hans stol.

Inte för att jämställa Tim med salig Jarl Alfredius, men vore det inte skönt om Aktuellt totalt släpper på tyglarna i kväll och blir väldigt...amerikanska? Blödiga. Pompösa. Patetiska. Totalt och fullständigt distanslösa.

Jag vill se Jarls ansikte framför en gigantisk svensk flagga i bakgrunden under hela jävla sändningen i kväll. Jag vill höra nationalsången spelas i bakgrunden. Jag vill se tårar, jag vill höra överord. Och jag vill framförallt se en tom stol.

Är det för mycket begärt, SVT?

Tack Jason

Jag har länge önskat att jag hade lättare för att gråta. Det är så skönt att göra det. Därför blev jag glad när jag råkade hitta den här historien under en session av slösurfning på nätet nyss.

Så tack, Jason McElwain. You made my sunday.

Skogstokig

Jag står i kön i mataffären. Lång kö, folk är trötta. Det är Sarajevoväder ute. En bingolottogubbe sitter vid utgången och mässar att vi ska köpa lotter.

- Extra resor i potten i morgon. Fina resor. Thailand. USA. Frankrike. Extra bonusvinster. Värdecheckar...

Jag glömmer att ta plastkassar. Går tillbaka till kassörskan som nickar åt mig att det är okej, säger tack och tar två kassar. Packar ihop varorna, går mot utgången.

- Tror du att plastkassar är gratis eller?

Det är bingolottogubben. Skäggig, i rullstol eller så sitter han bara ner. Kanske 50 bast. Ser ganska okej ut, men det är något maniskt i hans blick som gör mig obehaglig till mods.

- Va? Nej, jag fick ju ta dem...
- Köpte du så mycket chips att du inte har råd att köpa plastkassar för fyra kronor?
- Men vad fan, jag fick ju ta dem sa tjejen i kassan. Vad är det, vill du ha fyra kronor av mig eller?
- Jag tycker att det är dålig stil.
- Men jag GLÖMDE för fan att ta kasse. Har du aldrig glömt att ta kasse någon gång?
- Nej, hur kan man glömma det. Det är dålig stil...
- Men hon sa ju ATT JAG FICK TA KASSARNA!

Här börjar gubben att hånle. Och han ser på mig med avsmak, som en moraliskt överlägsen människa ser på en grov sexförbrytare.
- Det tror jag inte på, säger han.

Då släpper spärren. Jag går ut ur affären, men inte förrän jag unleash the fucking fury, som Yngwie Malmsteen skulle ha uttryckt det.

- MEN HÅLL KÄFTEN DIN FULA GAMLA GUBBJÄVEL! DRA ÅT HELVETE! OCH LYCKA TILL MED DINA JÄVLA VÄRDELÖSA BINGOLOTTER!

Min dotter har sett allt och börjar skratta. Hon tror att jag skämtar.

- En snäll gubbe, kommenterar hon.

- Nej, säger jag. Det var en ful och dum gubbe. Det var tur för honom att han satt i rullstol. Annars hade pappa gjort slarvsylta av honom.

Teddy, I love your way

Spegeln inne på frisörsalongen förvandlas till en tidsmaskin framför mina ögon. I takt med att Linda klipper mitt hippiesvall försvinner Jon, 34, och ersätts långsamt av Jon, 17. Plötsligt har jag samma stripiga lockar, samma ojämna page som jag hade då.

Då: 1992. Anno Nirvana.

Rynkorna är där, visst. Och min blonda kalufs har blivit både mörkare och utspädd med gråa strån. Men jag gillar det jag ser; det får mig att minnas alla drömmar som jag trodde jag hade glömt.

Ungdomens Hus, Uppsala, -94: Jag står på scen inför femtio pers och sjunger en egenkomponerad Nirvana rip-off till låt. "Teddy, I love your way", hette den. Refrängen var ett enda långt skrik. Jag låtsades att jag var han. För några minuter gick det att låtsas, där i strålkastarscenet. Det är ett ljuvligt minne.

Linda drar av mig hårkappan och konstaterar nöjt: det blev ju riktigt bra. Du ser precis ut som Kurt Cobain.

Jag är tillintetgjord. Hon har blottlagt min allra hemligaste dröm. Och jag som hade begravt den så djupt.

Jag leker tvärtomleken

Jag, Fon Jorsling, tycker att kungahuset är en institution som är fullständigt förenlig med en modern demokrati. Jag tycker att kungahusets apanage är helt rimligt. Jag tycker dessutom att skattebetalarna ska betala åtskilliga miljoner extra för att Victoria och Daniel ska få ett oförglömligt bröllop nästa sommar.

Jag tycker att det är helt på sin plats att svenska folket fortsätter att tilltala medlemmar ur kungafamiljen i tredje person. Jag tycker däremot inte att det är optimalt att Victoria valde en man av folket att bli sin äkta make. Jag tycker nämligen att det är skillnad på folk och folk. Visserligen bajsar vi alihop, men det är ändå skillnad på folk och folk. Vissa är blåblodiga, andra har rött blod i sina ådror.

Jag tycker att kungen är en storslagen ambassadör för Sverige. Jag tycker att han är vältalig, intelligent och har stor pondus. Jag tycker att han visar stor förståelse för hur vanligt folk har det i Sverige i dag. Jag är övertygad om att Sverige som land tjänar på att ha honom som statsöverhuvud. Jag är övertygad om att andra statschefer har stor respekt för kungens kunnande och för hans person.

Släpp kommentarerna loss - det är vår!

På cykeln i morse, på väg till tåget. En byggarbetare ropar till mig:

"Jon, jag älskar din blogg! Men jag kan inte skriva några kommentarer! För att göra det måste man registrera sig på blogger.com och massa krångel. Kan du inte fixa det? Vi är ett helt arbetslag som vill kunna kommentera varje inlägg du gör!"

På tåget. Konduktören räcker försynt fram en lapp.

"Det här är ju lite pinsamt, men min dotter skulle bli väldigt glad om du kunde signera den här. Hon läser din blogg varje dag, den är allt hon lever för. I fjol försökte hon ta livet av sig, men sen upptäckte hon dig och blev mycket gladare. Men kan du inte fixa så hon kan kommentera alla dina inlägg? Man måste registrera sig och sådär nu. Det verkar onödigt krångligt".

Till alla mina fans: Jag har fixat det nu. Alla kan kommentera. Kör hårt.

In space no one can hear you scream

Det här är min tredje blogg. Och jag grips av ett djupt vemod när jag tänker på mina två första.

Blogg ett, startades -05, när det fortfarande var lite hippt att starta blogg. Min kollega Virtanen hade gjort konceptet folkkärt, och var och varannan kollega startade eget via webblogg.se. En del håller på än, de flesta tröttnade fort. Jag skrev kanske tjugo inlägg på ett och ett halvt år, sen fick jag barn och orkade inte bry mig längre.

Min andra blogg var knappt en blogg. Men jag skrev några extremt halvhjärtade inlägg på min Myspace-sida som ingen jävel läste (eftersom jag hade typ fem vänner på Myspace och snabbt sket i den sidan till förmån för Facebook).

När jag häromdagen blev övertalad (av Robinson-Victoria) att börja blogga igen tänkte jag gå tillbaka till blogg ett och återuppta tråden sisådär två och ett halvt år senare. Men jag kom inte ihåg mitt lösenord. Jag kom inte in på min egen blogg.

Och det gör mig så sorgsen. Nu skvalpar den omkring ute i cyberspace, avskuren från sin pappa, som ett barn på en flotte på ett oändligt hav, och liksom VÄNTAR på mig. Ropar Jon, var är du? Varför har du övergivit mig?

Vem vet, någon läsare kanske ramlar in på bloggen av misstag en gång i halvåret, som en anonym oljetanker som glider förbi barnet ute på havet och ger det en ointresserad blick. Om ens det. Och THAT´S IT. Det är all mänsklig kontakt min blogg får.

Hur länge kommer den att finnas kvar? Tio år? Tjugo? Kommer mina inlägg från 2005 och 2006 att kunna läsas långt efter min död?

Jag hör dem skrika. Men jag är också den enda. I rymden kan ingen annan höra deras vrål. Och evigheten är lång.