Lördag i Berkeley

Ni vet såna där barndomsminnen när allt var perfekt och man var så lycklig att man inte visste var man skulle ta vägen?

För mig var det resorna till Berkeley, och Ruth. Hon bodde för sig själv i ett litet hus med utsikt över Oakland. På kvällen stod jag i hennes vardagsrum och såg miljoner små ljus glittra genom hennes panoramafönster. Jag hade aldrig sett något så vackert.

Hon hade ett citronträd, och jag fick plocka en. Det doftade fantastiskt i hennes hus, men jag vet inte vad det var. Någon blomma?

Jag tog tuben till Berkeley i morse. Vandrade upp till campanilen som tornar upp sig över universitetets campus. Gick till Rose Garden, där vi brukade spela tennis. Handlade lite på Youngs Market. När jag var liten var mina smaker inte lika sofistikerade som de är idag (ehum), så jag blev alldeles till mig över att de hade lemon drops som smakade artificiellt. Det var mycket godare än DDR-godiset i Tärnsjö.

Ruth flyttade ut ur sitt hus 1997 och dog 2010. Hon var en parant människa med en enorm integritet. Jag tror hon älskade mig, på sitt sätt, och jag vet att jag älskade henne.

Idioterna som bor i hennes hus nuförtiden har målat det grått och satt upp ett fult staket. Jag stannade ändå till utanför 1925 San Antonio och skickade en tyst hälsning. Om hennes ande lever kvar borde den hålla sig nära huset, tycker man. Eller så är det bara löjligt önsketänkande. Troligtvis.

Men en sak var magisk: citronträdet. Det stod kvar. Och hade fullt av saftiga frukter i sig.

Jag önskar att du fortfarande levde och att tiden kunde ha stannat 1981, Ruth. Livet går så fort, världen rusar och ingenting är beständigt.

Fredag

Eftermiddagssolen steker över MacArthur Boulevard. Jag intervjuar en känd satanist, som skrattar när jag berättar om "Jesus Saves"-korset på kullen utanför Oakland. Sen går jag några kilometer och gör en annan sorts intervju: med en fet, skäggig polis som sitter vid ett bord som är överbelamrat av pärmar och paper work. Jag måste gå igenom en metall-detektor innan jag släpps in till honom. Jag försöker skämta om att vi inte har såna i Sverige, "we just walk in and start shooting". Ingen skrattar. Polisen är uttråkad. Han begravs i jobb. Det kommer in tips hela tiden, han hinner inte kolla upp allt. På en pärm har han skrivit "crap".

Solen steker och steker. Jag tycker synd om knarkarna. En man skäller ut sin son. Han bär pojken, som kanske är tre, och skriker i hans ansikte "you don't fucking DO that"!

Jag har ingen lust att dricka, men jag beställer ändå en öl på Heinold's First and Last Chance Saloon på Jack London Square. Här satt Jack som barn och pluggade. Han fick inte ro att göra det hemma, för det var så mycket bråk där. Så han gick till sin vän Johnny Heinold's nyöppnade bar nere vid hamnen.

Det var 1886. Bordet där han brukade sitta står fortfarande kvar. Jag slår mig ner vid det och försöker åberopa Jacks ande. Det går inte, men det är ändå en fin stund. Bardisken lutar, sedan jordbävningen 1906. Det är en märklig bar. Pittoresk nu, men när det begav sig måste den ha varit en jävla dynghåla. Här satt alkoholiserade sjömän och drack sig redlösa. Jag hade aldrig pallat deras liv. Jag är för känslig och finlemmad.

Det blåser svinkallt på sektion 337. Enorma tankers tornar upp sig i horisonten, och Casey McGehee slår en grand slam i andra inningen som ger Giants ledningen med 4-0. Bay Bridge lyser som en julgran i kvällen, ett par bråkar högljutt ute på en pir. Mina ben värker när jag går hem, det har varit en lång dag. En späckad dag.

En dag mitt i livet, när jag levde.

On the road

Klockan var 3.45 när jag gick ner till bilen. Det var dagg på rutorna. Oaklands gator låg så gott som öde.

Så lycklig jag var i den stunden. Känslan av att få ge sig ut i natten, att åka mil efter mil ut på den kaliforniska prärien...det är något med att åka bil i det här landet som jag absolut avgudar. Skönheten bakom varje kurva. Ibland är landskapet fult, men det är också vackert. Ibland absurt: strax utanför Oakland hade några galningar bekostat ett gigantiskt "Jesus Saves"-kors av lampor på en kulle.

Fler och fler pickups på vägarna, ju längre ut på landet jag kom. En och annan traktor. Himlen började ljusna klockan 5. Kor stod och tuggade på enorma fält. Bergskedjor tornade upp sig i horisonten, annars var allt platt. Apelsinodlingar. Druvor. Fält fulla av körsbärsträd. Hjärtat pumpade i bröstet, radion sprakade.

Kvart i sex parkerade jag bilen i en håla som hette Oakdale. Jag var hungrig, men tänkte att allt måste vara stängt så tidigt i ottan. Men inne på ett ställe som hette Ryderz satt redan ett tjugotal grånade cowboys och åt frukost. Jag beställde det gamla vanliga: pannkakor med lönnsirap, scrambled eggs, bacon, juice och kaffe. Servitrisen var sliten och stank parfym. Hon gick runt med en rykande kaffekanna och fyra gamla män öste komplimanger över henne när hon kom till deras bord:

"Hello, young lady! You look beautiful today!"

En av dem la till och med sin arm om hennes midja. Servitrisen bara suckade och sa "Hello, Mo".

När hon gick från bordet fick Mo bassning av en av de andra gubbarna, som menade att servitrisen faktiskt var gift med en viss Joe:

"Joe's not gonna like what you did, Mo".
"Joe ain't gonna be in here today", kom svaret.

Jag smuttade på mitt kaffe och söp in alla intryck. Alla dofter, stämningen i lokalen. Jag funderade: hur ser de här människornas liv ut, egentligen? Förgås de av tristess? Älskar de varandra? Vad tänker de på?

Könsrollerna på den amerikanska vischan har stannat i 1800-talet, och utöver det är de så religiösa att man tappar andan.

Det låg rädsla i luften där på Ryderz. Men jag förnimmade också en kärlek till landet, jorden, djuren, arbetet, livet. Vi var så olika, jag och de.

Vi var så lika.

Solen gick upp utanför vårt fönster. Klockan var 6.16. Servitrisen kom förbi och fyllde på mitt kaffe. Jag gav rejält med dricks, drack upp den sista juicen. Och så åkte jag ut på vägarna igen.

Bay Area

Vardagen riskerar att bli en jäsande insjö om man inte ser upp. Jag älskar det stilla livet mer än de flesta, men ibland måste även jag ställa mig under en bildlig kalldusch för att inte stagnera i det trygga och förutsägbara.

I morse var det jag och morgonpendlarna på tuben från MacArthur station i Oakland in till Emcarcadero i San Francisco. Det var så vackert. För dem var det en dag som tusen andra. En kvinna spelade candy crush på mobben, svårt uttråkad. En annan läste på en kindle. Men för mig var det en religiös upplevelse. Jag stod bland dem, på väg mot årets hittills roligaste frilansknäck. Jag älskar att göra nedslag i sammanhang där jag är och förblir en fluga på väggen. De här människorna kommer att leva sina liv. Jag kommer att leva mitt. Vi vill varandra inget illa, eller gott. Vi är bara människor på en planet, fulla med bajs och drömmar och snart döda.

Magiska pannkakor på Eagle Café på Pier 41 vid Fishermans wharf. Jag fick ett bord med utsikt över Alcatraz. Elvaåringen i mitt bröst fattar aldrig att han dog för trettio år sen. Han måste luftas ibland, den där elvaåringen, och Gud välsigne honom för det. Jag behöver ta av mig min fet-gubbe-mask och låta barnet inom mig förtjusas och hänföras av den här världen igen. Oftare. Jämt, egentligen.

Städer skrämmer mig. Jag är i grunden en enstöring som trivs bäst i susande granskogar. Men jag gillar att bli skrämd ibland, av larmet, djungeln, de påtända, förtappade.

Alcatraz blir slitnare för varje år som går. Men cellerna där Joe Cretzer sköt vakterna finns kvar. Incineratorn där Joe Bowers sköts ihjäl är det bara rester kvar av.

Jag fick tio sekunder för mig själv på rastgården. Det var en hisnande känsla: för några ögonblick var den bara min. Röster från döda fångar talade till mig då, nästan hörbara. Och sen kom massa turister och sabbade allt.

Någon berättade för mig att Whitey Franklin var tystlåten.

Kunde inte sova inatt. Jetlag såklart, men det var mer än så. Livet pulserar så kraftigt i mina vener här i Bay Area. Mänskligheten här är precis lika imperfekt som hemma, men den här delen av världen är så bitterljuvt skön.

Imorgon går jag upp i ottan, hoppar in i min hyrda Cheva och ger mig ut på vägarna. Det ska bli så härligt. Så oförutsägbart och härligt.

Yogis i familjen

Jessica och Julie har börjat på yoga. I olika grupper, så klart, Julie går med barn i sin ålder. Men de har samma lärare, en cool tjej vid namn Alexandra.

Just nu övar de massa olika ställningar i vårt vardagsrum. Det är en vacker syn, för de är så engagerade och de delar båda övertygelsen att yoga är något helt fantastiskt. Julies självförtroende är obegränsat: ingen ställning är för svår för henne.

När jag var solig

Hittade fuktskadad skolkatalog från 1983 i mina föräldrars förråd idag. Jessica: "man ser att du var solig och älskade hela världen. Sen förändrades du med puberteten".

Översättning: hur kunde du bli en så bitter, fet jävla luttrad idiot?

Det var inte så hon menade. Men jag tänkte till. Jag ska bli bättre på att hedra den här nioåringen. Mitt liv är ju fantastiskt. Jag är lyckligt lottad. Jag vill aldrig dö.

Jag vill se ut så här:

Doda

Idag dog min moster. Hon hette Jorunn, men kallades för Doda. Hon hade cancer. Hon blev 75. Jag gråter sällan, men jag grät när jag fick dödsbeskedet. Trots att vi inte umgicks så ofta sen jag blev en vuxen man så saknar jag henne nu. Min mamma har fyra systrar, så jag har fyra mostrar. Eller hade.

Nu är det bara tre.

Jag kunde vara dryg när jag var yngre. På nyårsdagen när jag var 17 tog jag en videokamera och zoomade in Dodas puffiga dagen-efter-ansikte. "Den unga kvinnan", sa jag sarkastiskt. Men Doda bara skrattade. Hon var den av mostrarna som jag kunde skämta lättast med. Fast jag borde egentligen ha fått en örfil för det där.

När jag var 15 åkte jag, Doda och hennes man Snocke till fjällen. I en vecka försökte de lära mig att åka slalom. Det gick åt skogen. Jag kunde bara svänga åt ett håll – vänster – så jag fastnade alltid i stängslet med skidorna. Doda skrattade. Snocke suckade.

När jag var 14 låg jag sängliggandes i flera veckor på grund av mina dåliga lungor. På nyårsafton hälsade Doda på mina föräldrar. Hon gick upp till mitt rum för att titta till mig. Hon gav mig en liten påse godis och klappade mig på axeln. Eller om det var kinden.

Det var kärlek i den där påsen godis.

Doda, tack för ditt liv. Jag hoppas du fick uppleva det du ville uppleva här på jorden. Att du fick känna det du ville känna. Jag hoppas att det finns något där ute i universum som gör att du får en till chans, någon annanstans, på en annan planet. Vem vet, vi kanske ses en dag. Jag sa det aldrig till dig, men jag tyckte mycket om dig.

Hejdå, och sov gott.