Röd. Kärlekens färg.

Det onämnbara

Jag spelar det här livet med en absurt stor insats. Tre barn. En fru. När som helst kan de ryckas ifrån mig. Och då skulle all min lycka implodera som en död stjärna.

Det är bara tur som separerar de lyckliga från de olyckliga. Det finns ingen rättvisa i världen. Ingen Gud som lyssnar till de rättfärdiga. När som helst kan vi vakna upp och hemsökas av en katastrof.

Dagens låt...

...är utan tvekan denna pärla. Svenska polisen kan dra rätt åt helvete. Ta Palmes mördare istället, era jävla pajasar.

Photogenique

Livan kommer att kunna resa på det här passet tills september 2018. Med andra ord får hon inte ändra utseende ett dugg under de kommande fem åren.

Ändå fint

Imorgon ska min son få nya brillor. I torsdags drog jag och han till ögonkliniken för att kolla hans syn. Det besöket var gratis, och det kommer brillorna imorgon också att vara.

Landstinget betalar.

Jag kom att tänka på det idag, att det faktiskt är vackert och något jag inte borde ta för givet. Min son växer upp i ett samhälle som behandlar honom mänskligt.

En pojke föddes med dålig syn. Då la samhället armen om honom och sa "klart du ska ha ett par glasögon så du kan se ordentligt, lillkillen. Jag bjuder!"

Att bli älskad mest när man förtjänar det minst

Och så sitter man där på golvet med fett hår och femton kilos övervikt och pyjamasbrallor och man skruvar ihop nån jävla IKEA-hylla och hon vet redan allt och hon har redan sett ens innersta vrår och hon vet vad man ska säga innan man öppnar munnen och man är inte ett dugg mystisk eller spännande eller gåtfull längre utan bara väldigt socialrealistisk och grå och förutsägbar...

...och så kommer hon in i rummet och utbrister: "Gud, vad vacker du är!"

Det är då man vet, folks.

Det är då man vet att man är den lyckligast lottade mannen i världen.

Ren och oförställd glädje, del 2: att få vara med storebrorsan och hans kompisar när de lirar Skylanders