Andra fina födelsedagspresenter jag fick

En av mina hjältar...

...är den här stiliga tjommen: John Griffith "Jack" London (1876-1916). Han blev bara 40 men levde livet till det yttersta. Och han skrev som en Gud.

Jag skriver inte som en Gud. Och jag är heller inte lika disciplinerad som Jack. Han skrev tusen ord varje dag. Varje. Dag. Oavsett om han var sjuk eller trött eller grinig eller svartsjukegrälade med sin fru Charmian. Tusen ord är inte tusen tecken. Tusen ord är långt. Vid mina sporadiska skönlitterära försök har jag bara kommit upp i tusen ord i undantagsfall, när jag fått inspiration eller druckit tre Red Bull.

Fyll mig med din ande, Jack. Jag behöver dig nu.

37

Ännu en födelsedag och jag borde väl oja mig över min stålfarfarålder men fuck it. Jag minns hur jag var helt knäckt när jag la mig för att sova i lägenheten på Djäknegatan i Uppsala den 11 juli 1996, hur jag tänkte "22, nu är jag verkligen 22" med existensiell ångest i bröstet. Patetiskt.

Men jag borde blogga nåt så jag tänkte slänga upp en bild på en canvas jag fick av Jessica. Jag är så himla glad för den. Jag tog ett foto på bebbarna med mobilen när vi hade åkt upp på Dundret förra månaden. Där stod de i ett soligt regn och tittade ut över Gällivare när Edward fick syn på något och pekade.

Försvarsadvokat

Edward lyckades med konststycket att kasta två böcker, två glas, en dvd, två leksaksbilar, tre kuddar och en blöja från balkongen innan vi tog honom på bar gärning i dag. När han fick frågan what the hell han gjorde det för visade han prov på att kunna bli en lysande yrkeskriminell i framtiden:

"Det var inte mitt fel".

Sanningssägare

Edward har en tendens att vara ärlig i fel situationer. Som när en ensam gubbe börjar hosta teatraliskt i kassan på ICA för att den unga kassörskan ska fråga honom hur han mår. Men hon säger inte ett skit och det enda gubben får för sitt besvär är en nyfiken tvååring som börjar härma hans fejkhosta och pressa honom med befogade frågor som "varför gör du så där?"

Eller som när en ensam gumma försöker kallprata med honom:

- Är du och handlar med pappa?
- Du är ju gammal! Titta pappa, hon är ju gammal!

Göteborg

Lysande stad på alla sätt.

Lysande söndag på alla sätt.

Lysande biltur med Jonas och nostalgithrash i stereon på alla sätt.

Lysande blasköl utanför arenan på alla sätt.

Lysande konserter på Ullevi på alla sätt.

Lysande Mustaine-riff i Holy wars på alla sätt.

Lysande Kerry King-ilska när inte gitarren funkade på alla sätt.

Lysande Lombardo-kaggar på alla sätt.

Lysande Metallica-setlist på alla sätt.

Lysande gammalt hårdrockarpar som kramades framför oss under Fade to black på alla sätt.

Lysande Kirk-plink under The call of Kthulu på alla sätt.

Lysande rosa kvällshimmel på alla sätt.

Lysande hotell på alla sätt.

Lysande frukost på Avenyn på alla sätt.

Lysande flickvän på alla tänkbara jävla sätt.

Tre knop max

Livet på landet tuffar på som Sandins gamla skorv i min barndoms skärgårdssomrar. Tempot är lägre än lågt och livets prioriteringar sorterar om sig och hamnar på rätt ställe igen.

Ungarna skrubbar potatis med farmor. Edward testar att käka. Det smakar inget vidare.