In memoriam

Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta magen välla ut.  

Vi behöver såna vänner. Någon att sitta på en busshållplats med och se livet fara förbi för en stund.  
Jag vet att du älskade mig på ditt sätt.  
Jag vet att en del av dig sörjde vad som hände de sista åren, när en utomstående person förde in osäkerhet och kontrollbehov i vår tidigare så enkla ekvation.
I ett parallellt universum sitter vi på Pulcinella och tar en öl just nu.
Vi pratar inte politik, för där kan det brännas.  
Vi pratar Beatles och Burzum.  
Men till det här universumet kommer du aldrig mer tillbaka.
Din gälla röst hörs inte längre i världens sorl. 

Din kropp kommer aldrig mer att synas i vimlet.
Skulle du ha sörjt mig på samma sätt om jag hade dött först?  
Nej, din själ var inte introspektiv på det viset.  
Men ibland skulle du nog ha tänkt på mig, och kommit ihåg hur det kändes när det bara var du och jag.  
Som att andas ut.