Mitt liv som Fon Jorsling

Min journalistiska gärning

2012-02-14T10:59:00.004+01:00

Så här i elfte timmen känner jag att jag ger Aftonbladet mitt allra bästa som journalist. Jag vet ärligt talat inte hur de ska klara sig utan min yrkesstolthet, mitt BRINN för att sparka uppåt och producera kvalitativa reportage.

Tredje statsmakten. Ha. Ha. Fucking. Ha.

Till slut är vi främlingar

2012-02-13T14:35:00.001+01:00

Vi har haft en tradition när jag lämnar på dagis på morgnarna: att vi vinkar hejdå till varandra i det stora fönstret. Men sen några veckor tillbaka vill Julie inte göra det längre. Jag har inte frågat henne varför, men jag antar att hon är så stor nu att hon tycker det är pinsamt inför sina kompisar. Ni vet, Axl och Rays och de där hårdingarna.

Det här är bara början. Snart kommer allt med pappa att vara pinsamt och fel. Snart kommer hon att punktera mina livslögner, en efter en. Snart kommer hon att vilja vara allt som jag inte är. Och det är som det ska. Jag vill att hon ska vara hundra procent Julie, inte nån räddhågsen kopia av nåt jävla ideal som hon har fått med sig i ryggsäcken.

Ändå. Det gör ont. Det gör ont när Edward springer fram till fönstret och vinkar farväl. I bakgrunden står min dotter och plirar under lugg. Jag viftar till henne. Hon höjer sin hand och böjer på några fingrar. Som i lönndom.

Vyer, lördag, söndag

2012-02-12T19:12:00.001+01:00

Lidingö igår, tolfte våningen och utsikt över Värtahamnen.

Målhammar idag, sol och doft av vår i luften över fälten och Mälaren.

Same same, but different.

Vi testar nåt nytt

2012-02-10T18:15:00.001+01:00

Min fru och jag går på bio för andra gången i vårt gemensamma liv ikväll. Det är Aftonbladet som bjuder. Min fru är snyggare än livet självt och jag skiter totalt i filmen. Tror det är nåt med Clooney, men det kan vara E.T också.

(Uppdatering): Filmen hette The Descendants och var nästan den bästa film jag sett. Nu sitter vi på nåt barbecueställe och jag låtsas att jag är i den amerikanska södern och att det är fullmåne ute och femton plus och luften doftar brandrök och en tågvissla tjuter i fjärran och kräftor sprattlar i vattenbrynet.

Ungarna charmar Västmanland

2012-02-09T13:46:00.002+01:00

Lotta skickade följande lysande klipp ur en radiointervju hon gjorde med bebbarnas dagisfröken. Att få höra deras små röster (som gör entré mot slutet) är med bred marginal dagens höjdpunkt så här långt.

Lyssna: "Det är bra att han får se verksamheten"

Samtal med Julie, tisdag kväll

2012-02-07T20:48:00.001+01:00

Julie: När jag ska få barn vill jag göra kejsarsnitt. Det är det ondaste som finns om barnet ska komma ut genom snippan.
Jag: Men herreGUD, var har du lärt dig det där?
Julie: På dagis. Man äter sömnpiller och så skär man upp magen så här och så plockar man ut bebisen. Sen syr man ihop magen så här.
Jag: Ja, så går det till...
Julie: (blir tyst och ser väldigt allvarlig ut)
Jag: Vad är det, gumman?
Julie: Jag tänker på när solen kommer att äta upp jorden.
Jag: Men det kommer att hända om flera miljarder år.
Julie: Ja, men det kommer att hända.
Jag: Men då är vi redan döda, så det spelar ingen roll.
Julie: Då kommer spöken och monster och dinosaurier att bestämma på jorden.
Jag: Tror du?
Julie: Då flyr vi va, pappa? (börjar storgråta) Kan vi bo i solen?
Jag: Nej, men vi kan åka till en annan planet. Det finns massa planeter i universum.
Julie: Får vi ta med oss Sverige då?
Jag: Nej, men det finns andra länder där.
Julie: Men då fattar ju ingen vad vi säger!
Jag: Jo, men vi kan ju lära oss deras språk?
Julie: (tröstlös) Nej jag vill prata svenska! Jag vill ALDRIG lämna Sverige!

Under skalet

2012-02-06T21:34:00.001+01:00

Den fasad jag visar upp för världen är inte jag. Kostymen skaver, tonerna som kommer ur min mun skorrar falskt. Hur ärlig jag än försöker vara är det nåt plastigt, tillgjort skit som tar över när jag minst anar det. Autopiloten, bullshittaren.

Så här ser jag ut, innerst inne:

Man blir nog aldrig äldre än fyra år. Därför är det så hjärtskärande att se på barnen ibland. De har inte lärt sig hur den här världen funkar än. De har inte hatat sin spegelbild, de har inte upplevt förnedring. De går med de rakaste av ryggar och jag ska döda den jävel som försöker kröka dem. Själv har jag insett för länge sedan att jag är en jävla idiot som förtjänar ett kok stryk men det gör liksom inget. Världen tillhör de godtrogna, de modiga, de tillitsfulla. Jag var det en gång, nu är det deras tur.

Schlager

2012-02-04T22:35:00.001+01:00

Herregud vad schlager bör tolkas genom barns ögon. All cynism borttvättad. Marie Serneholts iskalla precisionsproffsighet igenomskådad. Dom gillade inte henne. Men dom gillade Loreen. Och Sean Banan (jag är inte helt såld på detta dock). Och Thorsten.

Gulligheten när de "dansade hårdrock" under Dead by april. Jullan med höjda djävulstecken och det tunna, toviga håret fladdrande upp och ner i en headbang. Edward med bestämd blick och melodiskt svängande kropp.

Sen: prutt på magen och flygplan.

Fredag

2012-02-03T20:30:00.001+01:00

Lunchen idag såg ut som en djungel. Tidlös skönhet mitt i den fittigaste jobbdagen på länge.

Ibland när jag ser på min fru känns det som att jag har känt henne i hela mitt liv. Nej, längre. Hon har alltid funnits. Hon fanns i Rom vid sekelskiftet. När lejon slet gladiatorer i stycken på Collosseum grät min fru i publiken.

Efter lunchen blev hon sjuk. Riktigt sjuk. Nu ligger hon nerbäddad i Solna och jag bjuder henne på kött och frites och halverad tomat på min faders vis. Sjutton minus ute. Sjutton plus inne. Jag vill leva ett till liv efter det här. Och ett till. Jag vill aldrig dö.

Wall of love

2012-02-02T16:38:00.002+01:00

Borde gjort det här tidigare, jag slutar ju om mindre än två månader på den här gamla pärlan till blaska. Men bättre sent än aldrig. Nu har jag inte bara Centralens järnvägsspår och svensk februariångest i mitt blickfång. Utan även de människor som fyller mitt hjärta.

Dopning

2012-02-01T17:00:00.006+01:00

Nya trenden på jobbet: knark. Zandra käkar nåt konstigt pulver varje morgon innan hon drar till gymmet. Niklas har blivit träningsnarkoman och knaprar piller som kallas för "Ripped caps" innan han springer milen. Tobbe är nyfiken och vill testa.

"Hur många Ripped caps behöver jag för att klara överlämningen?" frågar han.
"Tre", svarar Niklas.

Jag håller naturligtvis inte på med sånt här, för jag älskar mig själv som jag är.

Att börja om

2012-02-01T14:50:00.006+01:00

För ett år sedan idag började jag mitt nya liv på allvar. Då flyttade jag nämligen in i min nya lägenhet; en ekande tom trea på åttiosex kvadratmeter i ett främmande område av stan. För första gången på nio år skulle jag inte bo med Lotta längre. Istället skulle jag - på något sätt - förvandla de ödsliga rummen till ett hem, ett ställe där två barn på 2 och 4 skulle kunna växa upp.

Det var jag och Jessica mot världen den dagen. Jag kommer aldrig att glömma den. Jag tog ledigt från jobbet och vi hyrde en lastbil. Sen åkte vi till IKEA och köpte...tja, ett helt nytt hem. Sängar åt barnen. En säng åt oss. Ett köksbord. Stolar. Lampor. Jag tömde mitt sparkonto och vi lastade in allt i lastbilen. Och vi kånkade upp allt för tre trappor (ingen hiss) och sen satt vi långt inpå småtimmarna och skruvade och skruvade. Vi tog en paus och åt grillad kyckling och chips, sittandes på golvet. Vi sov på en madrass. På morgonen hade Jessica hög feber. Hon hade burit svintunga grejer trots att hon var sjuk, och nu var hennes kropp helt körd i botten. Jag kommer aldrig att kunna tacka henne tillräckligt för att hon offrade sig sådär för mig.

På helgen kom ungarna. Jag blir rörd idag när jag ser bilder från de första, trevande dagarna. De första måltiderna vid IKEA-bordet (som ännu saknade duk). Den första morgonen i soffan framför teven. Känslan av svindel över att ge sig in i något oprövat, utan skyddsnät. Den stilla euforin över varje avklarad dag.

Lotta var ett stort stöd under de här dagarna. Hon var på plats den första dagen när ungarna fick se lägenheten. Hon peppade mig via sms när jag skulle natta dem själv för första gången. Det betydde mycket. Mitt i allt kaos fanns det en känsla av att allt skulle ordna sig, trots allt. Och det gjorde det.

Ett år senare är lägenheten det enda hem jag känner till och behöver.

Björn

2012-01-30T13:22:00.003+01:00

Jag har en kompis som heter Björn. Han är fan i mig snudd på en perfekt människa. Jag vet att han inte är det – han har säkert sina brister som alla andra – men herreGUD vad jag beundrar denna man. Han har pondus, han är vis, han är rolig, han är trofast, han skriver som en Gud, han har alltid ett par öron till övers när man behöver prata. Han hedrade mig och Jessica med att hålla tal på vårt bröllop och lyckades samtidigt få hälften av våra kvinnliga gäster att bli störtförälskade i honom (dock inte Helena här nere, hon är lyckligt gift).

Nyss ramlade jag över den HÄR gamla krönikan han skrev för en massa år sen. Och blev återigen påmind varför jag älskar honom så mycket.

Ur en pojkes perspektiv

2012-01-29T20:54:00.001+01:00

Undrar om livet någonsin blir bättre än när man är tre bast och ligger med blont svall på kudden och en vällingflaska i handen och en Bamse-saga framför sig.

Ny jobbvecka i morgon. Åh, jag vill inte.

Samtal med Edward, söndag förmiddag

2012-01-29T18:33:00.002+01:00

Edward: Förlåt, pappa. Jag har ätit kattmat.
Jag: Va?
Edward: Den är redan i min mage.
Jag: Åt du torrfoder? Hur många åt du?
Edward: (räknar till tjugo)
Jag: Åt du TJUGO kroketter?
Edward: Ja.
Jag: Hur mår du?
Edward: Jag mår bra.
Jag: Hur smakade det?
Edward: Det var smaskens!

Dagens föresats

2012-01-28T21:32:00.002+01:00

Alkohol är skit. Jag måste lära mig det nu. Den här dagen har tillbringats med fyrtiofem graders slagsida och en livssyn mörkare än en bajamaja i Mordor tack vare gårdagens avskedspartaj för Susanne och Claes och några till. Det är inte värt det. Även om lamporna vid Jimmys Marina lyste så mycket vackrare med vin i blodet.

Det börjar sjunka in...

2012-01-27T16:52:00.000+01:00

...att klanen Forsling har fått en ny medlem. På riktigt.

Soundtrack till dokumentalypsen

2012-01-24T13:32:00.002+01:00

Skriver långt dokument idag. Och är på väg att bli sjuk. Bland annat.

Hittar Gud i sekunderna mellan 1.02 och 1.09 i den här bombastiska gamla pärlan. En fagott? En oboe? Som reser sig ur askan som en lidelsefull fågel.

Som på beställning...

2012-01-24T10:58:00.005+01:00

...dök denna bild upp i min inkorg precis. Jullan som bebis i Susannes famn. Måste ha varit vintern 2007, när Susanne kom och hälsade på en slutkörd och ledsen Jon i Västerås. Den där tiden känns så avlägsen i dag. Men jag är glad att jag blev påmind om den.

Jag och Susanne har haft en syskonaktig relation genom åren. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om henne, men vi har alltid haft märkligt lätt att börja bråka om saker och ting. I dag skäms jag över många av dom där bråken. Jag minns särskilt ett, sommaren 2010, som helt och hållet var mitt fel. Vi var på en fest och började tjafsa om Bladets bevakning av prinsessan Victorias bröllop, som Susanne var chef för. Helt oförtjänt tog jag ut min ilska på monarkin som statsskick på Susanne, vilket slutade med att vi stod och skrek på varandra inför förvånade kollegor. Jag bad om ursäkt efteråt, men jag skäms än i dag. Susanne förtjänade inte det där. Hon gjorde ett helt fantastiskt jobb med bröllopet. Hon är och har alltid varit en fin vän.

Det är den här bilden bevis för.

Tisdag förmiddag. Saknar Julie så det gör ont.

2012-01-24T10:22:00.003+01:00

Söndag kväll

2012-01-22T19:19:00.001+01:00

Julies bästa vän heter Havis. Han är en sköldpadda som bor på botten av havet. Edwards bästa kompis heter duschis. Han bor i Edwards hand.

Havis och duschis älskar varandra.

Det förra inlägget...

2012-01-22T18:15:00.002+01:00

...var ganska onödigt och var egentligen bara till för att jag inte vill tråka ut er med att BARA blogga om min fru och bröllopet och hur kär jag är.

Men nu kan jag inte hålla mig längre. KOLLA VAD HET MIN FRU ÄR PÅ DEN HÄR BILDEN!!!!

MI4

2012-01-21T23:05:00.003+01:00

Gjorde inhopp som webb tv-reporter igår vilket var lajbans. Såna här intervjuer är alltid krångliga; man får tretton minuter inklämd i ett minimalt rum med två tekniker och en stressad pressmänniska från USA och försöker få fram något som åtminstone liknar ett intimt möte med intervjuobjektet.

Men om man bortser från att Micke Nyqvist kallade mig för "Joel" var det rätt kul. Det är sånt här jag kommer att sakna när jag lämnar Bladet den sista mars.

Best man

2012-01-19T19:29:00.001+01:00

Bjuder min best man Dan på middag. Han har varit ett otroligt stöd för mig de senaste månaderna. Han har räddat mitt sorry ass så många gånger. Som när bildspelet strulade (Dan fixade). Som när mina brallor visade sig ha veck på låret, tre timmar innan vigsel (Dan tog fram strykjärnet och började stryka). Som när vi blev hungriga på bröllopsdagen (Dan drog till McDonald's).

Och som nu: i röran på festen tappade jag bort vigselbeviset. Vem som tog hand om det?

Jo, min best man förstås.

Att vara gift...

2012-01-18T23:24:00.001+01:00

...är att komma hem från jobbet efter klockan åtta och vara slut i huvudet av trötthet. I tamburen doftar det gott och en kvinna som är välsignad av alla världens gudar välkomnar mig med ett leende på läpparna som genast gör mig pigg. Hon har gjort ugnsrostade rotfrukter med fetaost och det smakar tusen gånger bättre än det låter. Och vi delar på en flaska äkta champagne som vi fick i bröllopspresent och vi pratar om allt som hände i lördags och vi pratar om våra familjer och jag spelar Bruce Springsteens "If I should fall behind" för det var den låtens text som vigselförättaren läste upp (fast översatt till svenska) och vi tittar på varandra och ler och ler och ler och sen går vi och lägger oss.

En liten korrigering

2012-01-17T10:59:00.001+01:00

Det äkta ståndet

2012-01-16T19:40:00.001+01:00

Som ni trogna läsare av bloggen vet så gifte jag mig i lördags. Jag inser att det är omöjligt att kunna göra en så världsomvälvande händelse rättvisa på en fucking blogg så jag ska inte ens försöka. Dessutom har vi inte fått några bilder än. Men så här, people:

Jag. Är. Så. Himla. Lycklig. Och. Mitt. Hjärta. Svämmar. Över. Av. Tacksamhet. Jag. Skulle. Önska. Att. Ni. Fick. Uppleva. Hur. Det. Känns. Men. Det. Kan. Ni. Inte. För. Ni. Är. Inte. Gifta. Med. Jessica. Forsling.

Japp, hon har bytt nu. Vi säger namnet gång på gång, känner på det, smakar på det, försöker förstå att vi inte är två barn som leker vuxna utan att hon faktiskt lagligt är folkbokförd med min släkts efternamn och kommer att vara det så länge hon lever. Vilken sanslös ära. Mina förfäder dansar i sina gravar.

Jag kan inte sova. Jag log som ett fån på morgonmötet i morse. Jag ler som ett fån nu. Jag är välsignad med en skönhet som är så stor att den inte får plats i min kropp.

Titta på den här perfekta kvinnan. Den 14 januari 2012 gifte jag mig med henne. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att någon däruppe älskar mig så hjärtat brister.

MJ

2012-01-12T20:33:00.001+01:00

På Restaurang Jin med Jessica. I väntan på maten läser hon Mats Kamp. Hon har insett Mats Jonssons storhet och det var inte en dag för tidigt. Mannen är ett unikum.

Påminnelse

2012-01-12T14:34:00.003+01:00

Facebook påminner mig om att jag har ett event den här veckan. Jag klickar på länken och känner en overklighetskänsla skölja över mig. Drygt 50 timmar kvar i skrivande stund. Sen står vi där, hand i hand. Och går in i något helt nytt.

Jag kan inte förstå det.

En gullig grej...

2012-01-11T15:04:00.002+01:00

...med min blivande fru är att hon inte har så bra koll på britpop. I går satte vi ihop en Spotifylista till bröllopsfesten:

Jessica: Den här låten är ganska bra! Med Blur (uttalar namnet så att det rimmar med Fröken Ur). Den kan vi ta med!
Jag (överlägsen attityd): Hahaha! Herregud, vet du inte vilka Blööör är?
Jessica: (rodnar)
Jag: (önskar att jag inte vore så luttrad och hemsk)

Det här är..

2012-01-11T15:00:00.004+01:00

...kort och gott den bästa rocklåt som nånsin har gjorts. Herregud jag skulle kunna GIFTA mig med Johnny Ramones gitarrslinga i versen!

Just ja, jag ska ju gifta mig med Jessica Isaksson på lördag. Det är i och för sig lite bättre, henne kan man ju prata med.

Tv-krönne, måndag (med läsarnas hyllningar)

2012-01-10T11:10:00.004+01:00

Benny Anderssons Orkester?
Småtrevlig musik.
Helt meningslös tv.

Tillsammans med Björn Ulvaeus skrev Benny Andersson en gång i tiden ABBA-låtar som ”Eagle”, ”Money, money, money” och ”The winner takes it all”. Klassiska sånger, tidlösa melodier, kulturskatter, kompositioner som håller Lennon/McCartney-klass och mer därtill.
Nu står han på en scen någonstans i Sverige och gnider ett dragspel till sömnpiller som ”När tvenne hjärtan slår samma slag”. Det är som att Mozart skulle spela muzak på ålderns höst. Varför gör Benny det här? Varför valde han detta spår?
Det fick vi aldrig svar på i SVT i går. Benny fick nämligen aldrig frågan.
Andersson är ett geni förstås, en levande legend, den förste och hittills ende svensk som blivit miljardär på sin musik (Ulvaeus ligger inte långt efter), och att Sveriges Television ägnar en timmes prime time åt honom är i sin ordning.
Men som tv-underhållning var de sextio minuter vi bjöds på i går snudd på olidliga. Livemusik är alltid svår att föra över till tv, och det gäller i synnerhet om musiken framförs av statyer på scen. Tunga namn som Tommy Körberg, Helen Sjöholm och Kalle Moraeus till trots – BAO:s omåttliga framgångar genom åren beror inte på att de är roliga att se på. Tvärtom: deras genomtrevliga musik fungerar bra på skiva och på din lokala dansbana, men i en tv-ruta är den spännande som falukorv. Om jag vore ett fan av BAO skulle jag dessutom känna mig snopen efter att ha sett gårdagens fantasilöst inramade konsert: varför bjöds vi inte på något bakom scenen-material? Varför fick vi inga intervjuer med Benny, Tommy och de andra? Trodde ni verkligen att det skulle räcka att sätta upp en kamera och gå hem, SVT?
Det närmaste underhållning vi fick i går var en fräckis signerad Helen Sjöholm. Det duger inte. Även om den förvisso var ganska rolig.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 9/1-12)

Vissa saker i livet

2012-01-10T00:01:00.001+01:00

Är helt enkelt värdelösa. Det här med tänder till exempel? Vad är det för skit? Varför gjorde Gud/evolutionen/get outta my face emaljen så känslig? Varför föddes vi inte med stenar i käften?

Jag har alltid hatat tandläkare (men just han på bilden är trevlig. Han heter Jan och gillar Queen). Gång på gång har de berövat mig på min stolthet och mitt människovärde. Gång på gång har de fått mig att inse att världen är en hård och kall och ogästvänlig och fittig plats.

Men Jullan kanske inte behöver lära sig det. Vem vet? Hon kanske klarar sig från allt det där. Noll hål idag i alla fall, det är en början.

Min son är sjuk

2012-01-09T13:07:00.001+01:00

Soliga pojken lufsar fram med feber. "Pappa jag är trött", säger han i affären. Han flörtar inte ens med kassörskan. Hemma i soffan får han apelsinjuice i flaska. "Om jag dricker blir jag frisk", säger han förhoppningsfullt. Sen somnar han.

Men Jullan är frisk som en nötkärna och insisterade på att gå till dagis i morse. Igår fick hon även en ny idol i form av Jessicas kompis Victoria som hälsade på med sin kille Magnus. "Du ska bli min bästa vän", sa Julie och grep tag om Victorias ben. Victoria fick inte ens bajsa ifred, stackarn.

Tv-krönne, lördag

2012-01-08T22:03:00.001+01:00

Matchen mellan ”På spåret” och ”The Voice” slutade oavgjort.
Det blev 2-2.

Fredagskvällar klockan 20.00 innebär numera en rejäl prestigefajt mellan SVT och TV4. Igår ställdes ”På spåret” för första gången mot Fyrans ”The Voice”, som ska sno tittare i yngre medelåldern från SVT:s gamla trotjänare.
Om man lyckas med det får framtiden utvisa. Klart är att programmet redan nu har hittat sin identitet som en varmare, snällare storebror till det insomnade ”Idol”. Greppet med en kändisjury är lyckat, även om de inte alltid drar åt samma håll. Ola Salo är programmets klarast lysande stjärna, en slags Alexander Bard med hjärta: fyndig och knivskarp i sina omdömen, men utan att någonsin bli nedrig. Rapparen Petter är en mysfarbror som ler med hela ansiktet och säger ”sjukt bra” om i stort sett allt. Men både Carola och Magnus Uggla har än så länge haft svårt att hitta sina roller i programmet. Ugglas kaxighet är malplacerad i ett så genomhyggligt program, och Carolas proffstrevlighet känns utstuderad bredvid Salos genuina värme. ”The Voice” har potentialen att bli flera klasser bättre än vad ”Idol” någonsin var, men då krävs det att juryn blir mer samspelt och att de klarar av hoppet till live-tv när det lider.
Gårdagens avsnitt av ”På spåret” var kanske inte det bästa den här säsongen, men med Sveriges roligaste man (Peter Wahlbeck) i ett av lagen och Sveriges trasigaste popstjärna (Olle Ljungström) på scenen går det inte att misslyckas. Och Kristian Luuk ska ha en eloge för att han försökte överträffa självaste Ingvar Oldsberg i krystade ledtrådar: ”feministiskt parti och läpp på engelska” ledde inte helt spikrakt till Fi-lip-stad.
Oavgjort efter rond ett, alltså. Rond två väntar nästa vecka.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 7/1-12)

Bus med Trus

2012-01-06T01:57:00.001+01:00

Jag och Helena har samma totalt meningslösa humor, vilket visar sig extra tydligt när vi messar gubbar till varandra:

Dagens fråga

2012-01-06T00:21:00.001+01:00

Varför ser jag inte ut så här längre?

Vad var det som hände?

Eftersom...

2012-01-05T17:17:00.003+01:00

...jag är hi-tech har jag fixat sån där timeline på min fejja nu. Känns som att rota i gamla lådor på vinden när man scrollar tilbaka till 2007 och kollar in sitt liv som man levde det då. Tur att vissa saker aldrig förändras. Som Susannes fyndigheter till exempel...så här skrev hon när jag skulle gå på pappaledighet första gången.

Hö-hö.

Tungviktsmöte

2012-01-04T12:56:00.004+01:00

Surrealismen i morse. Mamman till mina barn intervjuar min blivande fru i direktsänd radio. Ibland hinner min hjärna inte med. För ett och ett halvt år sedan kånkade Lotta och jag runt på två blöjbarn i en trea på Tegnérgatan. Nu står hon i en studio på Radio Västmanland och skrattar tillsammans med den kvinna som jag kommer att gifta mig med om tio dagar.

Det är stort av dem båda.

Tv-krönne, söndag

2012-01-02T13:10:00.001+01:00

SVT lovade att ge oss höjdpunkterna under nöjesåret 2011.
Istället fick vi en massa reklam.
För SVT.

Enligt Rickard Olsson, som ledde SVT:s ”Nöjeskrönika” i går, var en av 2011 års stora trender att artister sadlade om och blev programledare.
Sen radade han upp exemplen på detta: Måns Zelmerlöw (Allsång på Skansen), Marie Serneholt (Helt magiskt och Melodifestivalen), Kalle Moraeus (Moraeus med mera) och Niklas Strömstedt (Tack för musiken).
Så ja, Rickard, det var otvivelaktigt en trend – om man håller sig inom SVT:s väggar.
Men varför ska man göra det?
En resumé av ett års nöjeshändelser i vår statliga television borde innehålla mycket mer än kanalens egenproducerade material. För handen på hjärtat, SVT: vi behöver inte påminnas om halvfiaskon som ”Minuten” när vi sitter med nyårssupén i soffan. Inte helfiaskon som ”Gäster med gester” heller. Just det programmet var ju snarast ett bevis på att vissa saker inte kan åldras med värdighet och borde inte ha platsat i någon nöjeskrönika överhuvudtaget.
Inte ens er egen.
Mycket av det som producerades i nöjesväg av SVT under 2011 var så klart sevärt. Och det var smart att låta ”Allt för Sverige” få stor plats i går. Det Anders Lundin-ledda programmet om svenskättade amerikaner på jakt efter sina rötter är bland det bästa kanalen har gjort på länge. Varmt, roligt och rörande på samma gång – och den excentriske New York-inredaren Guy Clark är så genomsympatisk att han borde få ett eget program.
Men inte ens han kunde dölja det faktum att SVT:s nöjeskrönika var snudd på pinsamt mager. För i ett parallellt universum dog Amy Winehouse och Lena Nyman. Adele sålde tretton miljoner album och Charlie Sheen drack tigerblod på flaska.
I SVT slickade Lena Philipsson sig på handen i ”Gäster med gester”.
Hon skulle föreställa en katt.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 1/1-12)

31/12/11 i bilder

2012-01-01T11:14:00.001+01:00

Familjen Forsling-Isaksson-Karlsson-Mellesmo hade nyårspartaj i går och det var finfint! Ungarna höll sig vakna till 00.43 och fick därmed uppleva sitt första riktiga tolvslag. Men för säkerhets skull hade vi redan haft ett tolvslag för dem då. Klockan 22. Med tomtebloss som fyrverkerier.

Det hände då och då under kvällen att jag greps av en eufori som gjorde mig vimmelkantig. För vi kommer ju att klara det här. Precis alla kommer att landa på fötterna när allt är sagt och gjort.

Och den sista dagen...

2011-12-31T12:36:00.001+01:00

...av det mycket händelserika året 2011 anländer med solsken genom persiennerna och en baksmälla the size of Iowa.

Detta på grund av extremt lyckad parmiddag med makarna Lund igår. Jag bjöd på min favoriträtt de senaste elva åren - pasta mozzarella - och Jessica och Helena pratade om Gud och kom fram till att de är samma person. Jag och Terje pratar inte om Gud med varandra. Vi spelar gitarr istället.

Ikväll kommer Lotta och Adam hit. Tillsammans med ungarna ska vi äta fläskfilé och skåla in ett nytt år. Det är så konstigt att det blev så här. Att livet kokade ihop just denna kombination av själar vid ett bord på Stentorpsgatan den 31 december 2011. Who woulda thought it?

Samtal med Julie, torsdag kväll

2011-12-29T21:15:00.001+01:00

(Vi har precis sett "Mupparnas julsaga", där den elaka Ebenezer Scrooge blivit snäll till slut)

Julie (gråtandes): Pappa, du måste ta fram julklappspapper. Jag vill ge en julklapp till Skrot.
Jag: Vill du?
Julie: Ja. Han var så snäll.
Jag: Men du vet Julie...Scrooge är ju en sagofigur. Han finns inte på riktigt.
Julie: Då får vi ge den till teven.
Jag: Okej. Vill du rita en teckning till honom?
Julie: Nej, det måste vara en sak.
Jag: Jag vet! Vi kan ge den där lerfiguren du gjorde förut!
Julie: Ja, det kan vi! Skrot kommer att bli så glad!
(Vi går till teven. En amerikansk fotbollsmatch visas på ESPN America. Julie klappar skärmen och ställer leran på tevebyrån).
Julie: God jul, Skrot.
Jag: Nu tror jag att Scrooge vill säga något.
Julie: Vadå?
Jag (försöker låta som Michael Caine): Åh tack, Julie! Jag blir så glad för den vackra leran!
Julie: Varsågod. God jul!
Jag (Caine) God jul!
(Julie börjar storgråta. Jag lyfter upp henne i min famn)
Jag: Men gumman. Varför är du ledsen?
Julie: Jag är inte ledsen, pappa. Det är glädjetårar.

Ord på vägen

2011-12-28T21:00:00.003+01:00

Jag har en skitbra terapeut. Hon är tyvärr för dyr för att jag ska kunna fortsätta anlita henne så länge till. Men hon är grym och jag är redan en bättre man tack vare våra samtal.

Nyligen skickade hon de här orden från poeten Rainer Maria Rilke till mig, med anledning att jag ska gifta mig. Gud, jag vet verkligen inte vad jag ger mig in på. Att älska en annan människa på riktigt; så förmätet av mig att tro att det ska lyckas.

Men jag tänker göra ett försök, folks.

Också att älska är gott: för kärleken är svår. Att hålla varandra kära: det är kanske det svåraste som vi har fått i uppgift, det yttersta, det sista provet och den sista prövningen, arbetet som allt annat arbete bara är förberedelse för. Att älska är till att börja med ingenting som innebär att man uppgår i en annan, ger sig hän och förenas. Det är en upphöjd anledning för den enskilde att mogna, bli någonting i sig själv, bli värld, bli värld i sig själv för en annans skull, det är ett stort, oförsynt anspråk på honom, något som väljer ut honom och kallar honom till vida ting.

Dan efter annandan

2011-12-27T15:59:00.001+01:00

Massa idioter på t-banan men jag bryr mig inte för jag har världens vackraste fästmö och kvällningen över Stockholm är magisk och vi har precis varit på Östermalm och hämtat brudklänningen och jag tänker att jag är så glad att jag får leva.

Annars...

2011-12-26T17:30:00.001+01:00

...var det en väldigt fin jul i år. Vi var i Stalbo med mina päron, ungarna, Jessica, min syrra och hennes kille. Så här nervös var Julie när hon väntade på tomten (finfint spelad av farfar):

The road

2011-12-26T17:24:00.001+01:00

Svagt svagt härligt barndomsminne: en blå bilbana, som jag fick i julklapp när jag var fyra eller fem. Minns inte om bilarna i fråga nånsin funkade, antagligen inte eftersom vår familj alltid haft tummen rätt åt helvete, men det gjorde inget. Jag minns bara en oerhört lycklig, kittlande känsla av att sätta ihop bandelarna och att trycka på de där mackapärerna som fick (eller skulle ha fått) bilarna att rulla.

Edward är egentligen för liten för en bilbana men jag kunde inte låta bli utan köpte en svindyr Blixten McQueen-bana åt honom i julklapp. Den ena bilen, själva Blixten McQueen, gick sönder efter ungefär sju minuter, men jag fick ihop banan och den andra bilen åkte runt runt som en blixt! Jag har ingen aning om hur länge Edward kommer att fortsätta leka med sin bana, eller om han kommer att minnas den: huvudsaken är att jag har fört fadersarvet vidare. En dag ska Edward köpa en bilbana till sin son som eventuellt inte kommer att funka, eller så gör den det. Jag pratar om bilbanan alltså, inte sonen.

Tv-krönne, fredag

2011-12-23T16:49:00.001+01:00

Jag trodde inte det var möjligt.
Men Charlie, Åsa och Mattias lyckades inte bara fylla tomrummet efter Sverker Olofsson i "Plus".
De gjorde programmet bättre.

När Sverker Olofsson i fjol lämnade "Plus" efter 23 år var jag nog inte ensam om att befara att SVT:s gamla trotjänare skulle gå i
graven. Men två och en halv säsonger med trion Charlie Söderberg, Åsa Avdic och Mathias Andersson vid rodret har visat att "Plus" var mycket mer än en bister Sverker som kastade grejer i en soptunna.
De har gjort programmet till en rappare, sexigare version av den stundtals lite gråa konsumentjournalistik som Olofsson basade över. Bara en sån sak som att man har modet att slänga in Angelo Badalamentis Twin Peaks-tema som soundtrack till ett av reportagen säger en hel del om den attityd som genomsyrar "Plus 2.0".
Gårdagens säsongsavslutning bjöd på en välgjord granskning av oseriösa telefonförsäljare som försöker lura intet ont anande pensionärer på pengar. Men precis när reportaget tenderade att bli framtungt tog man en paus och bröt av med en lättsam granskning av julgransfötter – komplett med en inhyrd fysiker som välte granar med hjälp av tyngder.
Att växla mellan högt och lågt är ett grepp som nya "Plus" ofta tar till, och med tanke på att vi moderna tv-tittare har koncentrationsförmågor som guldfiskar är det ett smart drag. Vi hinner inte bli uttråkade, vi hinner inte fundera på att byta kanal, vi sitter klistrade tills bovarna har letats fram och ställts till svar för sina brott. "Plus" behövde genomgå en ansiktslyftning, och det är precis vad firma Söderberg/Avdic/Andersson har gett programmet.

Om jag så blir 107 bast kommer jag inte förstå TV4:s skäl till att ge oss fyra separata entimmesprogram av "Jul-Lotta på Liseberg". Räckte det inte med ett program? Hur många urvattnade muzak-versioner av julklassiker tror Fyran att vi behöver på ett år?

(Tv-krönika i Aftonbladet, 23/12-11)

Tv-krönne, onsdag

2011-12-22T23:53:00.002+01:00

Många försöker dra nytta av julen.
Några lyckas.
Andra inte.

Julen är, som bekant, mer än en viss predikants födelsedag. Den är ett
älskat varumärke som man gör klokt i att förknippa sig med – oavsett om man kränger läskeblask, hamburgare, begagnade bilar eller, för den delen, tv-program.
Så här års kryllar tablån av program som försöker åka snålskjuts på julens magi: ”Jul med Ernst” (TV4), ”#Adam Live Julspecial” (TV3), "Jullotta på Liseberg” (TV4) och ”Tinas julkök” (TV4). Att vissa lyckas med sin föresats, trots att de helt saknar anknytning till vår största högtid, är rätt imponerande. TV4:s ”Bingolotto” till exempel: bingo har inte direkt med Jesu födelse att göra, men deras uppesittarkväll har rullat så länge i rutan att den börjar kännas som en logisk jultradition.
Andra lyckas sämre. Det borde vara lätt för TV4:s ”Äntligen hemma” att kännas juligt, eftersom programmet redan från början bygger på att få sitt hem så mysigt som möjligt. Men då måste man gå in helhjärtat för just julen som koncept. Gårdagens julspecial var ett löst sammanhållet misch-masch av återblickar och bloopers från årets säsong och några nyinspelade klipp där Lulu Carter, Karin Mannerstål, Jimmy Schönning och de andra tävlade i att få sina julgranar att överträffa Musse Piggs i prålighet. Om TV4 ska julpynta sina program får de inte göra det så enkelt för sig.

SVT:s ”Sommarpratarna” är ett ”Stjärnorna på slottet light”, varken mer eller mindre. Samtalen är trevliga på ett småputtrigt sätt, men det bränner till alldeles för sällan för att programmet ska kännas som mer än en parentes i sin nuvarande form. Gårdagen var dock ett undantag. Laila Bagge pratade innerligt om sorgen efter sin döda mor
och Patrik Sjöberg var öppenhjärtig och modig när han mindes tillbaka på de sexuella övergrepp han utsattes för som ung. Den forne höjdhopparen passade även på att ge en känga till de som tror att han utnyttjar traumat för att tjäna pengar: ”Det skulle inte sudda ut mina minnen om jag så fick en miljard på bordet”, sa Sjöberg och möttes av
respektfull tysnad.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 21/12-11)

Wow

2011-12-21T21:33:00.004+01:00

I vintras startade Jessica en fantastisk blogg som hon tyvärr ville hålla hemlig från allmänheten. Några av de vackraste inläggen som någonsin har skrivits av en svensk bloggare kastades därför som pärlor för svin på en undangömd plats på nätet (jag är svinet i denna liknelse, vilket jag är tacksam för eftersom jag var den enda som fick läsa de vackra orden).

Sen i går fick jag ett mess från henne: ”Kolla in fruforsling.wordpress.com”. Jag knappade in adressen på min iPhone och började läsa med ögon stora som tefat: hon hade bildat en blogg som handlar om mig! Well, inte bara mig, snarare om vårt nya liv tillsammans som blivande äkta par och (från och med april) frilansande arbetskollegor.

Det första inlägget gjorde mig alldeles knäsvag och rörd och tacksam och generad och lycklig.

(Om ni undrar vad de vita prickarna i bilden på oss är för något kan jag meddela att de är dataframställda snöflingor. Vilket ju är logiskt eftersom bilden är tagen i Malaga!)

Edwardina

2011-12-20T08:03:00.001+01:00

Vi är en progressiv familj, vi som bor på Stentorpsgatan. Därför sa vi ja när Edward bad att få tofsar som sin storasyster i morse. Fröknarna på dagis var mycket imponerade. De tänkte för sig själva "den där pojken är en frisinnad själ som kommer att kämpa för kvinnors rättigheter när han blir stor. Han kommer dessutom att få ligga nåt fruktansvärt eftersom han kommer att bli så snygg".

Wipe that smile off your face, motherfucker!

2011-12-18T09:36:00.001+01:00

Sitter på tåget hem till Västerås med Bladet i knät. Har en helgintervju med Kalle Moraeus i blaskan som jag är rätt nöjd med. Men det är djupt beklagligt att man har valt att trycka in min Livets Ord-byline istället för min allvarlig-reporter-i-kavaj-stirrar-buttert-in-i-kameran-byline som brukar användas i de här sammanhangen. Jag inbillar mig att läsarna rynkar på näsan när de ser att en djupt religiös pojke på sexton år har gjort intervjun. Hoppas jag har fel.

Fan också

2011-12-17T18:15:00.001+01:00

Ska på fest med Jessica ikväll. Tyvärr är jag sjuk och trött och flottig efter att ha hjälpt Ann att flytta hela dagen, och jag hinner inte duscha. OCH jag är klädd i skogsjägarskjorta och skitiga jeans. Då känns det inte enbart odelat positivt att få den här bilden skickad till sig. Jag och Jessica kommer att se ut som Kronblom och Afrodite bredvid varandra ikväll.

Eftermiddag i Sverige, december

2011-12-17T17:46:00.002+01:00

Snöstorm. Sextio kilometer i timmen mellan Norrköping och Stockholm. Hästfinkan är full med möbler och slirar till höger och vänster bakom bilen. Vi lurar döden flera gånger. No biggie. Vi ska ju alla dö.

Far till vänster om mig. Syster i baksätet. Vi tar en drive-in på McDonald's i Strängnäs och fyller på med fett.

Läs inte det här om du är bitter

2011-12-16T17:47:00.001+01:00

Jag inser att jag skriver extremt mycket om min blivande fru på den här bloggen. Det är möjligt att min kärlekskrankhet börjar bli jobbig men JAG ÄR SÅ JÄVLA KÄR ATT JAG KAN INTE LÅTA BLI.

Nu i tunnelbanan. På väg till Solna C. Fredagskväll. Vi har inga planer och det är det bästa jag vet: en ledig kväll med Jessica Isaksson är som att gå in i en stor kyrka och umgås med Gud. Det spelar ingen roll vad vi gör. Eller vad vi inte gör. Bara att umgås med denna fantastiska människa är en ynnest som är så stor att jag önskar att jag vore religiös så jag kunde tacka en högre makt.

På spåret! Följt av "About a boy". Min favoriträtt följt av nåt ännu onyttigare. En soffa.

Ett överflöd av liv.

Jag älskar den här filmsnutten

2011-12-16T17:05:00.002+01:00

Den är så mycket Edward. kolla in den oerhört nonchalanta och avslappnade gångstilen. Kolla in hur han släpper allt när han ser teven. Kolla in skönheten och den enorma coolheten. Dessutom ser vår lägenhet rätt fin ut, eller hur?

1 kl

2011-12-15T14:15:00.001+01:00

Det är så jävla sällan jag åker första klass att varje gång jag gör det känns exotisk och spännande. Lismandet från konduktören. Kaffet som är gratis. Kostymnissarna med sina laptops. Känslan av att vara en smula utvald, en smula speciell.

Bara tjugo minuter kvar till Stockholm C. Fan också.

Taxi

2011-12-15T05:41:00.001+01:00

I ottan. Det är mysigt att vara uppe när så många andra sover. Man vet något som inte dom vet. Man vet att världen tickar på och att apokalypsen håller sig på mattan lite till. Man vet att Fon Jorslings pappa fyller 74 bast och därmed är dubbelt så gammal som Fon, som är 37. Man vet att Fon är sömndrucken och svullen just nu, men att han innerst inne är oändligt vacker.

Odjuret och skönheten

2011-12-14T18:36:00.002+01:00

Min blivande fru blir i detta nu hyllad på Carolina Gynnings blogg. Allt annat vore orimligt. Vi har trots allt att göra med den bästa intervjuaren sen Bobby Kennedy grillade Jimmy Hoffa i senatsutskotten på 50-talet.

Midnatt råder

2011-12-13T18:23:00.001+01:00

Så uppstår en liten helighet mitt i snålblåsten och mörkret på ett dagis i Västerås. Bebbarna och deras kompisar stämmer upp i tipp tapp, Edward svänger en lykta, Julie tecknar teckenspråk med en luciakrona på huvudet och vi sörplar på alkoholfri glögg. Det är den trettonde december. Det sägs ja till livet över hela Sverige. Det finns en mening med alltihop trots allt.

Tv-krönne, lördag

2011-12-13T11:03:00.004+01:00

Jag kommer inte att sakna "Idol".
Men TV4 bjöd liket på en proffsig och värdig begravning i går.

Många höjde på ögonbrynen när TV4 för några veckor sedan gick ut med att "Idol"-formatet skrotas från nästa år. De tog en risk. Varför skulle någon vilja titta på ett program som inte ens kanalen längre trodde på?
Men så här i efterhand var det ett smart drag av Fyran. Gårdagskvällens final fick ett välbehövligt drag av nostalgi som delvis kompenserade för den totala brist på drama som en "Idol"-final nu för tiden erbjuder. För ingen bryr sig ju om vem som kommer etta eller tvåa. Om åtta säsonger har visat oss något är det att the winner inte alls takes it all i Idol-land. Ibland är det den som kommer tvåa. Eller femma. Oftast ingen alls.
Att se arkivbilder på gamla auditions från programmets barndom var roligt men lite vemodigt också: de var som vykort från ett Sverige där vi fortfarande tog debatten om mobbning i tv på allvar. Årets elakheter från Alexander Bard och Pelle Lidell har för det mesta gått obemärkt förbi. Det hade de inte tillåtits göra 2004.
Med tanke på att TV4 redan börjat lägga fokus på kommande satsningen "The voice" var det upplagt för en avslagen historia från Globen igår. Men kanalen kavlade upp ärmarna och bjöd trots allt på ett värdigt avslut. Tv-produktionen var tekniskt felfri och stundtals hisnande proffsig, Pär Lernström visade att han har potentialen att bli en stor programledare och Amanda Fondell var den bästa vinnaren "Idol" har haft sedan Agnes Carlsson 2005. Just Agnes stod för övrigt för kvällens höjdpunkt när hon gjorde sin gamla vinnarlåt "Right here, right now". Ett bevis för att "Idol", i sina bästa stunder, faktiskt kunde leverera bra musik.
Men Gry Forssell och Anders Timell var helt meningslösa som kommentatorer. Deras pladdriga floskler på släpig mediestockholmska hade med fördel fått stanna kvar på Riche.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 10/12-11)

Samtal, måndag kväll

2011-12-12T22:45:00.001+01:00

Jag: Herregud, klockan är över nio! Nu måste ni sova!
Edward: Man får inte säga Gud!
Jag: Jo det får man.
Edward: Men inte fan.
Julie: Och inte jävlar.
Edward: Och inte pruttbajs.
Julie: Vad gör du för nåt?
Jessica: Jag skriver en artikel om en kvinna som var tjock men som gick ner flera kilo.
Julie: Man får inte säga tjock!
Jessica: Nej, man ska helst säga överviktig.
Jag: Vad skulle du vilja skriva för artikel?
Julie: Om en kille och en tjej. Och en liten kille som hittar en skatt.

Drottningens återkomst

2011-12-12T20:15:00.001+01:00

Jessica gör en slags comeback i Expressen idag, tidningen där hon burst out on the media scene 2006 och tog Sverige med storm, för att parafrasera Hit Parader.

Jag blir rörd när jag ser hennes gamla byline, till en intervju med Tina Nordström i söndagsbilagan. Det är Jessica men ändå inte MIN Jessica. Hon var så jävla ung och duktig och ambitiös när den där bilden togs. När jag var i hennes ålder svabbade jag tallrikar på Arlanda för tretusen i månaden.

Vissa dagar jobbade jag sexton timmar. Då hände det att jag plockade ut fyratusen.

Möte

2011-12-08T22:17:00.001+01:00

Vi har bröllopsmöte i detta nu. Det visar sig att det är sinnessjukt mycket att stå i när man ska bli man och hustru. Och dyrt som satan. Eftersom jag och Jessica är drömmare är det typiskt oss att komma på att vi aldrig beställde den där bröllopstårtan när vi gick upp i ottan och drog med oss ungarna till det där bageriet. Eller gjorde vi det? Beställde vi eller sa vi bara att vi var intresserade?

Och hur många marschaller ska vi ha? Fyra? Tio? Hundra?

Ska vi hålla varandra i handen under vigseln? Eller gör man inte så?

Skit samma. Jag kommer snart att vara gift med en människa som blöder av kärlek och lust till livet. Jag är så glad att jag får uppleva det här. Det är inte alla förunnat. Tack för det, Gud.

Dåligt pokerfejs

2011-12-05T18:57:00.001+01:00

Edward försöker få oss att tro att han är skitsur på nåt. Men han är så dålig på att vara sur, den pojken. Hans grundhumör är så fundamentalt soligt att han inte lyckas se butter ut mer än max fem sekunder åt gången.

Sen rämnar fasaden.

Det var då

2011-12-04T16:02:00.001+01:00

En annan bild jag ramlade över idag är detta porträtt på en undernärd Jon som blir bjuden på Burger King i Salamanca. Det är den 11 juli 1994. Det är min tjugoårsdag. Det är svårt att fatta att den här tjommen och jag är samma människa.

Det visar sig...

2011-12-04T13:36:00.001+01:00

...att min mamma var en filmstjärna innan hon blev min mamma. Hittade den här bilden i ett gammalt fotoalbum nyss. Tydligen tagen på nåt tåg i Frankrike av en son till Olof Lagercrantz. Min mamma är 24. Och vackrare än livet självt.

Lördag

2011-12-03T19:38:00.001+01:00

Ett väldigt opassande och omoget ord att använda när man är 37 är "bakfylleångest". Men det är exakt det jag har lidit av idag. Kopplat med det våta decembermörkret och diverse strul har den frammanat en gammal fantasi om att göra en Cobain och blåsa skallen av sig. Don't worry folks, it's not gonna happen.

Ungarna är ljuvliga som vanligt. Men ibland är deras pappa ledsen. Då är det skönt att kunna åka till Stalbo och låta farmor och farfar leka med dem. Jag har aldrig hävdat att jag är perfekt.

Jag sårade en vän häromdagen. Jag hatar att såra folk. I såna lägen önskar jag att jag inte vore en människa. Att jag vore en fluga, istället. Som inte tog så mycket plats i världen. Som inte hade ett trasigt hjärta som kunde såra någon.

Jag saknar Jessica som fan.

Är

2011-12-02T22:49:00.001+01:00

ute med Dan och Ice-T. I nån skatteskrapa.

Bebbarna goes public

2011-12-01T13:13:00.004+01:00

Ungarna gör massmedial debut i dag. Det är lite hisnande. Hundratusentals svenskar kommer att se Jullans vackra tofsar och Edwards för stora jeans i kväll. Och julstjärnan i fönstret. Och vår noggrant dammsugade matta. Och Johans battingar. Hundratusentals svenskar kommer att dra på mungiporna åt Elliotts mycket fyndiga sågning av årets julkalender:

Den var inget bra. Den var för kort och inget cool. Jag gillade inte tjuvarna, det hade behövts fler monster och mer läskigheter. Som en djävul eller en norsk drake.

X-mas

2011-11-28T19:24:00.001+01:00

Vi gjorde just Sveriges skevaste pepparkakshus. Att det håller samman är ett arkitektiskt mirakel, men nu står det och lyser bredvid första advent-ljuset på bordet i vardagsrummet. En tomtefamilj har flyttat in därinne. Det är så mysigt ikväll. Tjugosju dagar till dopparedagen...men i casa Forsling råder redan julfriden.

Texas school book depository, 6 tr

2011-11-28T18:12:00.001+01:00

Betar av ännu en oskuld i dagens blaska. Det gäller liksom att passa på nu när jag jobbar på lånad tid. På sida 16 skriver jag lite om Kennedy-mordet (det första. Jack alltså, inte Bobby), som en del av Bladets "Vet mer"-serie. Min briljanta fästmö läser min artikel just i detta nu. Jag är skitnervös över hennes dom. Hon är ju så jävla smart, den kvinnan.

Syskon

2011-11-27T07:56:00.001+01:00

Ungarna vaknade fyra i morse och kom och la sig hos mig. Som förälder jublar man inte när ens sömn blir uppfuckad, men å andra sidan är man så van vid det och sen tog jag en gullig bild på dem och började fundera.

Det är ju så vackert att de har varandra. De kommer alltid att ha varandra. De är inte ensamma i sin barndom, som jag och min syster var eftersom det skiljer tio år mellan oss. Jag och Ann badade inte ihop, vi sov inte ihop, vi kollade inte på Bolibompa ihop, vi slogs inte, vi lekte inte, vi skrattade inte, vi grät inte ihop. Jag är glad över den relation vi har idag, men vi kommer aldrig att få sånt som andra syskon har.

Sånt som Julie och Edward Forsling har.

Betlehems stjärna

2011-11-26T21:12:00.001+01:00

Och det hände sig på den tjugosjätte dagen i den elfte månaden att pappa Forsling hängde upp en julstjärna i sin trea på Stentorpsgatan i Västerås. Och hans barn fröjdades och började sjunga "En sockerbagare", ty det hör julen till. Och stjärnan hängde snett, ty pappa Forsling har tummen mitt i handen. Men den sprider sitt sken i ett vardagsrum i Sverige. Och Gud sade att det var gott. Och pappa Forsling la sig i sängen med sin Stephen King-bok och kände sig ganska nöjd.

Introkrönne, fredag

2011-11-26T18:55:00.002+01:00

Var Lasse Brandeby dumdristig som jobbade in i det sista?
Nej.
Han var sann mot sig själv.

Tidig sommar 2011 och Lasse Brandeby är svårt sjuk.
Ändå reser den folkkära komikern ner till Frankrike för att göra ett sista tv-jobb: som sitt alter ego Kurt Olsson i TV4:s långkörare "Fångarna på fortet".
Trots utmattning och svåra smärtor genomför den cancersjuke Brandeby inspelningen. Väl hemma hamnar han på sjukhus.
I söndags dog han, 66 år gammal. Efterspelet har handlat mycket om hans envisa arbetsmoral, som gjorde att han dansade med cancer i kroppen redan i ”Let´s dance” 2007 och sedan fortsatte att planera revyer in i det sista.
– Jag försökte lite försiktigt föreslå att han kanske skulle ta det lite lugnt, men han lyssnade inte på det örat, som mångåriga vännen Lasse Kronér uttryckte det i veckan.
I en krönika i augusti ifrågasatte jag själv Brandebys beslut att spela in "Fortet", fast det borde ha varit uppenbart för honom att han var för sjuk.
"Jag kan inte bestämma mig för om Brandebys uppoffring är beundransvärd eller förkastlig. Om den är ett uttryck för en vacker princip – att man ska köra sin livsgärning ända in i kaklet, även om det skulle vara förenligt med ren livsfara – eller något sorgligt: underhållning är större än allt, inklusive din egen hälsa", skrev jag.
Men jag missade poängen. Det är ju inte underhållningen som är större än allt, det är kärleken och lusten. Det som driver oss. Det som får oss att gå upp på morgonen och säga ja till den här kalla världen, dag efter dag, år efter år. Det kan vara musik. Eller sport. Kärleken till ett barn, en partner, en förälder, en katt. Religion, litteratur, sex, sprit, politik. Whatever gets you through the night, 'salright, 'salright, som Lennon sjöng.
För Lasse Brandeby var det att underhålla andra människor. Och så länge han kunde stå på benen var det precis det han gjorde. Även när benen i fråga började svaja betänkligt och inte längre orkade bära honom upp för trapporna till tornet på Fort Boyard.
– Det är farligt att leva, vet du, sa Lasse Brandeby den sista gången jag intervjuade honom, för tre månader sen.
Det gäller oss alla, förstås. Men långt i från alla har det mod som krävs för att göra det.
All heder till dig, Lasse, som vågade in i det sista.

(Introkrönika i Nöjesbladet, 25/11-11)

Stockholm ändå

2011-11-25T09:47:00.001+01:00

Jag har aldrig hyst någon djupare kärlek för den här stan. Många fina minnen, en viss känsla av rötter eftersom mina päron är från Nacka. Men jag har aldrig varit förälskad i Sthlm, inte som jag märker att andra blir. Och mitt nya liv kommer att innebära att jag är här mindre än förut.

Ändå. En Djurgårdsbåt drar streck över vattnet på väg till Gröna Lund. Det är magiskt. Det är heligt. Jag är tre år gammal igen och står och vinkar till kameran.

Uppbrott

2011-11-24T10:20:00.000+01:00

Ring in det nya och ring ut det gamla
I årets första, skälvande minut!
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
Och ring in till sanningen till oss, som famla!

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
Och ring hugsvalelse till sargad barm
Ring hatet ut emellan rik och arm
Och ring försoning in till jordens släkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
Och ring den frusna tiden åter varm
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
Men ring till sångarhjärtan skaparglöden

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
Förtalets lömskhet, avundens försåt
Ring in det rätta på triumfens stråt,
Och ring till seger mänsklighetens fanor

Min son är ett geni

2011-11-21T14:47:00.001+01:00

Edward är inte bara två år yngre än de flesta av sina gruppkamrater på dagis. Han har också bemästrat le-bedårande-på-skolfoto-konsten på ett sätt som saknar motstycke i modern förskolehistoria.

In purgatorium

2011-11-21T11:01:00.001+01:00

Livebloggar från presskonferens för Melodifestivalen, eller som det också kallas: helvetets sjunde krets. Står i kö som boskap. Trängs med andra journalister om köttslamsor från de glittriga. Så förnedrande. Så ovärdigt.

I'm too old for this shit.

Butterfly poo

2011-11-20T16:09:00.001+01:00

Ordet fjärilbajs används som bekant alldeles för sällan i dagligt tal. Detta har min dotter insett, eftersom hon är ett geni.

Husmodern

2011-11-18T18:42:00.001+01:00

Om tjugo minuter ska mina och Jessicas föräldrar träffas för första gången. Jag vet redan att det kommer att gå lysande. För Jessica har gjort en minestrone som är tjockare än blod och tyngre än döden.

Blast from the past

2011-11-17T22:55:00.001+01:00

Lysande för ett gammalt Jackass-fan att se Steve-O på det surrealistiska stället Rival ikväll.

Åren går så fort. Nyss gick jag och Thomas genom Bishop's Arms i kallingarna. Nyss stoppade jag ett tomtebloss i anus och fjuttade på.

Inte längre.

När vi var unga och cyniska

2011-11-16T18:10:00.002+01:00

Djupt begravt i våra interna filer hittade jag nyss "Floskeltoppen", där vi skrev in fyndigheter som yttrades på Aftonbladets nöjesredaktion under året 2006.

Det är som ekon från ett förflutet som jag inte vet om jag vill minnas. Så jävla länge sen. Både roligt och tragiskt. Alla dessa dagar jag har jobbat här. Alla dessa år.

Tv-krönne, tisdag

2011-11-16T10:10:00.000+01:00

Jag drömde det var fred på jord.
Och alla dejtingprogram var slut.

”Jag har verkligen svårt att få äkta känslor för någon”.
Programmet är ”Ensam mamma söker”, kanalen är TV3, orden är 22-åriga Mys och hon pratar om de singelkillar som slåss om hennes hjärtas gunst på måndagskvällar klockan åtta.
Men hon har också formulerat dejtingprogrammens stora akilleshäl:
De är ju inte på riktigt.
De har aldrig varit på riktigt.
Det är lätt att glömma det, när ”Ensam mamma söker” gör sitt fjärde år i rutan och TV4:s ”Bonde söker fru” har rullat på sedan Libanonkrigets dagar. Det är lätt att tro att tradition borgar för kvalitet, och att det vi bjuds på inte är spekulativ smörja utan något snudd på mirakulöst: vi får sitta på första parkett och bevittna hur det går till när den varmaste och största av alla känslor föds i en människas kropp, eller är det inte så?
Nej. Låt er inte luras där ute.
Det är bara fejk alltihop.
Ja, det finns bevisligen undantag. Men de par som mot alla odds har lyckats överleva när kamerorna har slocknat bekräftar bara regeln: det går inte att hitta kärlek genom ett tv-program. Det går emot alla vettiga mänskliga instinkter att tro att fundamentet för en livslång relation går att vaska fram i gruppdejter inför hundratusentals tittare, hur ärligt uppsåt de som söker till programmen än må ha från början.
”Ensam mamma söker” är TV3:s och produktionsbolaget Meters termometer upp i ändalykten på vad de tror är ”vanligt folk”, men de missar målet totalt. De dryga 300 000 som fortfarande rattar in programmet gör det sannolikt i brist på annat – inte för att se människor låtsas bli kära till tonerna av Sven-Ingvars och Tomas Ledin.
”Jag känner att jag känner dom för lite för att veta vad jag vill”, sa Hanna i går om de tre killar hon har kvar att välja mellan.
Och för en sekund kändes ”Ensam mamma söker” nästan som ett ärligt program.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 15/11-11)

Julie...

2011-11-14T20:39:00.001+01:00

...har en framtid som dj att döma av det lysande låtval hon gjorde i fredags på dagis:

Fem höstar

2011-11-12T16:00:00.001+01:00

Min vackra dotter hade femårskalas på Busborgen idag. Jag är glad att kunna meddela att alla ungar klarade sig oskadda från det sjöslag som två timmars lek där innebär. Julie kom hem med en säck leksaker och jag har lärt mig namnen på nästan alla hennes dagiskompisar.

Sen när vi kom hem fick hon Jessicas gamla dockskåp med nyinköpt familj. Nu har de lekt med skåpet i två timmar och jag har inte längre tillträde till mitt eget sovrum.

"Det är mitt och Jessicas rum", säger Julie, 5.

Dagens citat

2011-11-10T23:33:00.001+01:00

"Fan, Jon, du är ju en doer. Du har bara sovit i några år".

- Klas Granström

True love

2011-11-10T14:22:00.001+01:00

Min kollega Zandra och jag har en sak gemensamt: vi har båda träffat vårt livs stora kärlek på Aftonbladets nöjesredaktion. I mitt fall Jessica Isaksson. I hennes fall Malin Collin. I morse lät det så här:

Zandra: Jag måste bara få säga en sak. Jag är så tacksam över att jag fick träffa Malin i mitt liv!
Jag: Ni två borde verkligen vara tillsammans.
Zandra: Jag vet. Men jag är liksom inte så attraherad av henne.
Jag: Äh. Det kommer att växa fram!

Samtal med Edward, onsdag morgon

2011-11-09T07:35:00.001+01:00

Edward: Titta pappa, där är himlen!
Jag: Ja, titta på den vackra soluppgången!
Edward: Åh, jag vill äta upp den!
Jag: Hur tror du att den smakar?
Edward: Smaskens! Ska vi hoppa upp och äta den?

Edward kommer att bli skådespelare när han blir stor. Eller modell. Eller både och.

2011-11-07T19:52:00.001+01:00

Jag kunde inte vänta

2011-11-07T19:49:00.001+01:00

Här är en sanning som man ska tala tyst om ifall man vill bli sedd som en intellektuell stilist som tar livet på allvar: Stephen King är med bred marginal min favoritförfattare. Han har varit det i säkert femton år. Eftersom han skriver böcker lika ofta som jag klipper håret behöver jag aldrig vänta särskilt länge på nästa tegelsten.

Oftast släpper han en bok i november, och oftast önskar jag den i julklapp av mina päron. Det har blivit en tradition, och ett sätt att få julen att kännas tidlös och extra helig. Jag må närma mig fyrtio, men under granen ligger det en Stephen King-bok precis som när jag var sjutton, liksom. Vackert och vemodigt nostalgiskt.

Men när jag fick höra att Kings nya bok skulle handla om Kennedy-mordet visste jag att det skulle bli svårt att vänta de sju veckorna mellan boksläppet och julafton. Jag menar HERREGUD. Prata om en perfekt storm! Alla Kennedys är Gudar för mig. Det är som om Kurt Cobain skulle återuppstå och skriva en låt om Chappaquiddick, för bövelen!

Så när jag såg den sprillans pärlan i bokaffären på Sigma nyss kunde jag inte hålla mig. Nu känner jag mig lite skamsen och väldigt förväntansfull. Jag orkar inte plöja Nicholls One fucking day, den är för luttrad och för självgod och för populär.

Så den åker upp på hyllan. Och jag åker till Dallas istället.

Bäst på tv just nu

2011-11-07T13:37:00.001+01:00

Alltså: Comedy central är ju så himla kul. Jag skrattar mig fördärvad dag efter dag framför denna HIMMELSKA kanal.

Se den!!

Nu har hon vaknat

2011-11-05T17:04:00.001+01:00

Och dricker resorb. Och Treo. Hon struntar i att tvätta bort sminket från igår för att hon just don't give a fuck.

Kvällen sänker sig över Solna. Och det hisnar för mitt inre: om två månader är tjejen som jag ligger skavfötters med i soffan...

Då är hon min fru.

Men vakna då

2011-11-05T08:58:00.001+01:00

Det blev några glas vin i går, när vi hade Jessicas trevliga barndomsvän Isabelle över på middag. Jag kan inte sova mer än fyra timmar när jag lägger mig med alkohol i blodet, och nu har jag varit vaken sen klockan sex. Men det skiter Jessica i. Hon bara sover och gör konstiga smackljud med munnen. Det är så himla dåligt av henne.

Raiders light

2011-11-03T21:45:00.001+01:00

Hockey ikväll med min blivande svåger. Hovet. AIK spöade Färjestad med 3-2 vilket värmde en Leksing som jag eftersom jag fortfarande har men av Leksands förlust mot Färjestad 1997 i den femte semifinalen när de ledde med 3-0 och ändå fick stryk av de dryga värmlänningsjävlarna med 5-4.

Det är kul att gå på sport. Det är inte Raiders i Oakland. Eller ens Braves i Atlanta. Men det är AIK i Slakthusområdet. Det är Sverige som försöker bjuda på show. Det är gott så.

Still got it after all these years

2011-11-03T15:47:00.008+01:00

När jag läser mina blogginlägg från 2009 inser jag att jag mådde rätt skit på den tiden, men också att jag var jävligt fyndig. Jag vet att en del av den här fyndigheten har gått förlorad i takt med att min bitterhet har dämpats något.

Jag gillar annars att jag är rätt rolig. Tro mig: humorn är inget karaktärsdrag i min släkt. Jag har blivit rolig helt på egen hand. Jag har inte fått någon hjälp. När jag är kvick i tanken är det inte för att min hjärna stimulerades av ståuppkomiker i min barndom, om man säger så.

Nyss skrev jag en slit- och slängkortis till nätet om att Hollywoodfrun Isabel Adrian är gravid igen. Eftersom hennes första unge hette Monday-Lily kunde jag inte motstå denna sarkastiska avslutning på artikeln.

It´s like 2009 all over again, folks.

Världens bästa tv-serie

2011-11-03T09:34:00.001+01:00

Fick en kasse med två godispåsar i precis från Fyrans presstjänst. Pr för deras zombieserie "The walking dead", som jag aldrig har sett.

"Du måste blogga om det där nu", säger Zandra som också fick påsarna och är betydligt mera van vid sånt här.

Så lyssna nu: "The walking dead" är en otrolig jävla serie! Den bästa som går på tv just nu!! Se den!!! Se den!!!

Come join us

2011-11-02T13:05:00.002+01:00

Ulrika och Malin har på sig exakt samma kläder i dag och mina kollegor tycker det är fyndigt. Själv blir jag livrädd eftersom jag skymtar psykopatiska tendenser under deras artiga fasader.

Hallelujah

2011-10-31T15:11:00.001+01:00

Gud, det här ljuset, som bara kommer när hösten börjar få fyrtiofem graders slagsida åt vintern till. Det är så vackert att jag vill börja gråta och kasta mig ner på marken och tacka någon för att jag får leva.

Hur kunde jag ha sån tur?

Om jag ska dö...

2011-10-31T09:11:00.001+01:00

...vill jag dö som Steve Jobs.